150 maktens fiskala intresse att byar inte låg obrukade eftersom det minskade skatteuttaget. Därför gav KrL den arvinge vitsord som ville bruka sin rättmätiga arvedel i ödebyn, även omandra arvingar inombyn inte ville det (KrL BB 41). Detta får tolkas som att arvet i byn var oskiftat men att den somville bruka sin del trots det kunde få göra det. Även omendast en arvinge ville bruka sin del, måste de andra arvsberättigade hjälpa till att t.ex. gärda, trots att de inte hade tagit sina arvedelar i bruk. När de andra arvingarna ville börja bruka sina delar, stod det dem fritt att göra så efter samma principer som den som tog sin del i bruk först (KrL BB41,§1). Jordstyckning och skatt 1459 I 1459 års stadga är det till skillnad från den nya landslagens ödebyar fråga om att hindra uppsplittring av ett och samma hemman. I stadgan fastställs att hela skattegodset skall gå till en enda arvinge vid skattebondens död. De andra arvingarna får inte, varken tidigare eller senare, lösa in sin arvedel i jord. Skälet till detta var återigen av fiskal natur: ingen blev fullsutten om godset delades, vilket fick till följd att ingen betalade den fulla skatt somlåg på jorden. Stadgan motiverar beslutet på följande sätt: Oc giöromidher witherlikit at wi hafwa förstandith the stora skadha somwort Rike Swerighe langligha taghit hafwer ok dagligha tager i ty ath kronona skattagofi laeggias ödhe, serdeles then tidh nogher Bondhe dör, tha komma Ai^dnga hans ok föra husen af Gofiet ok skifta Gol5it mellan sin, alt i sma dela, ok ther medh blifwer thet ödhe, skoggangit ok förderuat, kronone til stora förderfuelig skada ok menoghe fatigha Almoghanum til storan tungha*^ Att allmogen blev lidande vid arvsskifte som ledde till ödeläggelse kan förklaras på följande sätt: om antalet skattskyldiga bönder minskade, blev det färre bönder somskulle uppfyllakvoten för de kollektivaskatterna, och då beskattades alltså de kvarvarande hårdare. Förmodligen orkade inte de kvarvarande bönderna erlägga det oförändrade skattebeloppet. Det var naturligtvis inte bara bönderna som förlorade på detta, utan kronan förlorade skatteintäkter, eftersom den gård som tidigare betalade full skatt kanske inte längre erlade någon skatt alls. 1459 års artikel 2 talar omhur man bör gå tillväga för att inte detta skall ske. Skattegodset skall ej skiftas, utan den arvinge sominte brukar någon skattegård är berättigad att lösa till sig gården. Omdet inomsläkten inte finns någon man sopa är utan skattegård, skall gården säljas till någon utomstående som vill bli skattebonde. Kronan ser till att i vilket fall somhelst få en skattskyldig bonde. Bondens möjligheter att skaffa sig inkomster på jord han själv inte brukar har således ytterligare begränsats. Hadorph 1687, s. 54.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=