149 är fullsutten och erlägger sin skatt till kronan har rätt att ha överskottsjord utlagd på en bondelandbo. Det påpekas särskilt i jordeboken att skattebonden erlägger skatt på den skattejord somhan själv brukar.^^ Bondelandborna erlägger således sin beskärda del till kronan, men även andra landbor erlägger skatt till kronan. Det är fråga om kronans landbor på Färingö som äger småjordar, skatteutjordar. Skatten är för dessa landbor lika stor somför bondelandborna fastän de äger utjorden: en spann per örtug.^^ Bondens jordinnehav beskattades inte i proportion till storleken, och därför var det särskilt lönsamt att ha jord som man själv inte brukade utlagd på någon annan. Artikel 2 i 1437 års stadga gör det mindre lönsamt för bonden att ha en landbo. Stadgebeslutet minskar intresset för landboförhållande mellan bönder. 1437 representerar högfrälset både »kronan» och »frälsemannen». Jag tolkar det somatt de styrande 1437 vill tillgodose två svårförenliga krav: landbosystemets och skattehemmanens. I första hand försöker de lugna bondebefolkningen genomatt sätta ned gärdskatten. Dessutomvill de vidmakthålla kronans resurser och sina egna resurser genom olika bestämmelser i stadgan. De försöker stärka »laga skatten» genomatt förbjuda skattebonden att köpa mer skattejord än vad som behövs eftersom han inte skulle erlägga mer .skatt. Stadgan förbjuder landbon att köpa skattejord, eftersom han ändå inte var skyldig att skatta för den om han brukade frälsejord (vilket belyses genom stadgorna 1352 och 1380). De styrande är både privata godsherrar och kronans förvaltare och låntagare. Somlåntagare är de måna omatt kronans resurser vidmakthålls så att de får sina inkomster av länen; inkomsterna är på skattesidan just »bondaskatter». Rådskretsen ser genom stadgan till att kronan får skatteinkomster från skattebondens bondelandbo. Om bondelandbon hellre vill vara frälselandbo, kan han få anställning hos en frälseman. De styrande får antingen skatteinkomster eller arbetskraft till sina öde landbogårdar. I vilket fall som helst gynnar stadgan även rekrytering av arbetskraft till frälsets landbogods, eftersomstadgan förbjuder landbor att köpa skattejord. När de inte får rätt att köpa skattejord, innebär det ju att de måste fortsätta att vara landbor. Endast genom arv kan de under gynnsamma omständigheter bli skattebönder (1437 art. 4). Artikel 5 i stadgan tillgodoser också frälsets behov av arbetskraft genom att uppmana det lantfolk som tagit sin tillflykt till städerna att återgå till arbetet. Ödebyn i Kristoffers landslags byggningabalk Kristoffers landslags byggningabalk redovisar i förhållande till den äldre landslagen ändrade förhållanden inom bondesamhället: ödebyn. Det låg i centralBjurling 1977, t.ex. fol. lOv. ^ Bjurling 1977, t.ex. fol. llr-v.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=