147 skatt från den) eller om den tillhörde frälset (p.g.a. urminnes hävd; se kap. 4 och 7). 1403 är den självständige, självägande skattebonden från 1352 inte lika självständig utan erlägger skatter till kronan som inte kan motiveras med att vara motprestationer. Bonden har inte ens fått vara med och besluta om beskattningen. Hans i landslagen fastställda bevillningsrätt tycks vara obefintlig. Han finns bara representerad bland de tolv som 1403 utser gärdernas sammansättning. Från och med 1403 för kronan (kungen, drottningen eller fogden) hans talan. Brevet talar inte heller omfrälselandbor som en självständig grupp utan endast om »landbor som tillhör frälset». Utan vidare kan de styrande 1403 komma med maktpåbud som gäller beskattning av bönder. Gärdskatten 1403 och Engelbrektstiden Allt tyder på att denna indelning i gärder och gärdens utskylder blev bestående fram till Engelbrektsupproret. Dovring anser att den betungande skatten utgjorde huvudorsaken till böndernas uppror.^* På olika håll i landet lindrades skattebördan till följd av upproret. Lönnroth påpekar att Engelbrekt redan 1434 satte ned gärdskatten i Uppland med en tredjedel. Dovring och senast Schiick visar att den 1436 nedsattes på Öland och på några andra platser.Slutligen fastställdes denna skattelindring till att gälla över hela landet i och med Strängnässtadgans första artikel, som sätter ned gärdskatten med en tredjedel (se kap. 3 s. 76). Nedsättningen av gärdskatten innebar att 1403 års gärd från och med 1437 inte bestod av fyra utan av sex bönder. Det var genom att öka antalet medlemmar i gärden som det blev mindre betungande för alla inom gärden att erlägga skatteprodukterna. Man kan lätt förstå hur lagstiftning som innebar nedskärning av skatter kan uppstå; bönderna har hotat och tryckt på under Engelbrektsupproret för att genomdriva en sänkning. Lagstiftarna, 1437 det svenska rådet, har genom att sänka gärdskatten indirekt erkänt att denna skatt fortfarande uttogs trots att den 1403 sades vara en extra skatt. Gärdskatten från 1403 var och förblev en stående skatt. Att rådet 1437 på grund av yttre hot och andra omständigheter måste sänka skatten gav intryck av att den fortsatte att vara en stående skatt; en extra beskattning hade definitivt blivit en ordinarie skatt. Beskattning av bondelandbon 1437 Gärdskatten nedsattes 1437, men å andra sidan beskattades en annan grupp: bondens landbo. Stadgans andra artikel kan tolkas så att den begränsar skatteDovring 1951, s. 59. Lönnroth 1940, s. 214—215, Dovring 1951, s. 59, och Schiick 1987, s. 92-95.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=