146 de fullgjorde sitt uppdrag. Kanske hade fogden rätt till gästning, dvs. kost, logi och hästfoder av bönderna vid sina resor.Drottning Margareta anser i sin stadga 1403 att det bara är hon och sonen Erik, och därmed ingen av hennes ämbetsmän, som har rätt att ta ut gengärd eller gästning eller pålägga någon underhållet av hästar (1403 art. 2). Av samma uppfattning tycks rådet vara somvill påminna fogdarna omatt de inte har rätt att begära gästning. Fogdarna näpsas i rådets brev och tillsägs att inte låta hästar »y länet gå latha» utan att ha kungabrev på detta. Fogdar får inte heller ålägga någon »några gingerdh». Frågan är vad som åsyftas med gengärd här. Någon regelbunden tillförsel av förnödenheter kunde det inte vara tal om, eftersomfogden måste ha kungabrev för att få igenomen sådan typ av gästning (missbruk kunde naturligtvis förekomma ändå). Fogden får inte kräva förnödenheter av bönderna och inte heller kräva att de skall utfodra hans hästar. Varken kungen, drottningen eller deras fogdar har för avsikt att gästa kyrkors, klosters, riddares eller svenners landbor, påstås i förslaget. Därför skall ej heller biskopar riddare och svenner gästa bönder eller landbor som tillhör kronan, utan »skulu gesta theras egitt eller theras wenner». Med detta menas att när man reser genomlandet skall man ta emot kost, logi och underhåll av sina hästar av den kategori man tillhör. Är man frälseman skall man ta in hos frälselandbor eller hos andra frälsemän. Är man kunglig ämbetsman skall man ta in hos kronans folk, dvs. skattebönder, skattelandbor och kronobönder. Tanken är förmodligen dubbel: man våldgästar inte sina »egna» bönder; högfrälset anser att bönderna är skyldiga »sin överhet» gästning och därför endast skall tillhandahålla förnödenheter till sina egna herrar. I rådets förslag delar de styrande upp folket mellan sig: kronans folk — frälsets folk. Tidigare när man lagstiftade om gästning var jordbrukarna skyldiga att härbärgera alla resande, vilken kategori de än tillhörde. Jämförelser Omman jämför 1352 års stadga, inklusive vad somstår ombönder i landslagens byggningabalk, med 1403 års rådsförslag, kan man lägga märke till vissa skillnader. I rådsförslaget finns en uppdelning av landslagens i stort sett homogena bondegrupp så att bönder kommit att tillhöra två samhällsgrupper. De som brukar frälsejord tillhör frälset, de sombrukar kronojord eller egen jord tillhör kronan; några biandbönder förekommer inte. Beteckningen frälselandbo används inte, utan frälselandbon beskrivs fortfarande med en omskrivning: den bonde som tillhör frälset. Alla bönder tillhör någon eller brukar någons jord. Detta klara fastställande av vem somäger vad är sannolikt en följd av 1396 års godsreduktion som redan hade inletts i några landskap. Vid reduktionsförhandlingarna klargjordes huruvida tvistejorden tillhörde kronan (p.g.a. rätt till Se Schalling 1956-78b.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=