144 av gärden 1403 är särskilt intressant om man jämför med de hänsyn som 1352 togs vid fastställandet av böndernas fullsuttenhet. Fullsuttenhetsstrecket sattes också 1352 olika i olika landskap, kanske utifrån vad jorden avkastade. Jag tolkar det som att man 1352 likaväl som 1403 var mån om att skatteförmågan hos olika bönder och i olika landskap skulle vara avgörande för hur mycket man kunde kräva av dem. 1403 var man synnerligen angelägen om att varje gärd verkligen skulle kunna prestera produkterna. Gärden 1403 skulle enligt rådets förslag erlägga följande: 1 nöt, 2 får, 1 svin, 2 gäss, 4 höns, 40 ägg, 40 lass ved, 2 pund smör, 1 pund råg och 1 mark i reda pengar. Dessutomskulle varje bonde ge 2 lass hö. Ovanstående uppräkning av naturaprodukter kan jämföras med de ordinarie naturaskatter som beskrivs i svealagarna. I dessa erlägger ett helt hundare 4 nötkreatur; att jämföras med att 4 man i gärden 1403 erlägger 1 nötkreatur. I Upplandslagen erlägger 6 bönder ett får; att jämföras med gärden 1403 där 4 bönder erlägger 2 får. Mängden höns är densamma i Upplandslagen och i gärden. Varje bonde erlägger i Upplandslagen 4 fång hö, medan 4 bönder erlägger 2 lass hö i gärden. Övriga föreslagna produkter 1403 förekommer inte i Upplandslagen, inte heller dagsverken. Uttaget i gärden är alltså mycket större än i Upplandslagen. Men egentligen är uttagen inte jämförbara: Upplandslagens produkter hör till de ordinarie skatterna som alltid måste erläggas, medan gärden 1403 utger sig för att vara en extra beskattning. Dovring har övertygande visat att riksrådets skatteförslag från september 1403 förverkligades. De 10 mark som i maj detta år återstod av 15-markshjälpen avskrevs visserligen men återkom samma år i form av en gärdskatt av naturaprodukter och dagsverken. Fogden skall enligt rådsförslaget indela gärderna så att 2 fattiga och 2 rika bönder bildar en gärd. Vem som är rik och vem som är fattig skall han avgöra tillsammans med 12 gode män i varje härad. Emellertid får inte frälselandbor ingå i gärden, »ingen till thera leggia somwppå frelsse sittia», omde inte äger så mycket skattejord att de brukar och bor på den.^"* Fri från denna gärdbeskattning blev alltså frälselandborna, men bara de landbor sominte dessutominnehade skattejord eller de vars skattejordsbesittning var liten och betydligt mindre än den frälsejord de brukade. Däremot måste man dra den slutsatsen att bondens landbo och kronans egna landbor fanns med i gärden. Det framgår inte hur man gick tillväga när man bestämde vilka som skulle vara med och betala: om man följt 1380 års stadga med hälften skattebönder och hälften landbor i nämnden eller om man följt det gamla systemet där nämnden bara bestod av skattebönder. 1403 används beteckningen tolv gode män. Nämndens sammansättning går inte att utläsa. Enligt landslagen skall Dovring 1951, s. 51-53. Denna tolkning följer Norborg 1956—78a. Man kan även här lägga märke till att skattejordens kvantitet inte bestäms närmare än »bo på».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=