141 är jag överens med Andrae: man vill underlätta rekryteringen av landbor till frälsejord. Jag anser att man 1352 försökte fastställa vilka bönder som fick ta tjänst som landbor — inte kvantifiera mängden skattejord i förhållande till frälsejord. Resultatet av 1352 års stadganden blev att de bönder som hade svårt att försörja sig fick ta tjänst: de som hade sin egendom alltför spridd eller de som hade för lite jord. Dessa bönder hade ju ändå svårt att betala skatterna, och inkomstförlusten för kronan blev inte så stor. 1352 års stadga fastställer också bondens skattefrihet till de fall då han har mer frälsejord än skattejord (ej kvantifierad) eller då han sätter en annan till att betala sin skatt: åbon. Artikel 1 i 1380 års stadga handlar, i motsats till stadgan 1352, om de landbor som redan har tjänst hos frälset och huruvida dessa landbor skall betraktas somskattebetalare eller inte. Utgångspunkten är att fogden ansett att vissa bönder borde ha erlagt skatt och därför stämt dem inför tinget. 1380 är det inte, somi 1352 års stadga, fråga om att reda ut vilka som får ta tjänst som landbo; landbon är redan landbo men innehar samtidigt skattejord som han äger. Dessa landbor slipper, enligt stadgan, att betala skatt, om frälsejorden de brukar överstiger skattejorden de äger (icke kvantifierad). Skattehöjningen 1403 och dess följder Extraskatter I Magnus Erikssons landslag tillkommer inget nytt i fråga om stående skatter. Dessa beskrivs över huvud taget inte utan nämns bara som självklara för bonden att erlägga. Däremot stadgar MEL uttryckligen om extra skatter. Extra skatter får endast påläggas under särskilda omständigheter: vid angrepp utifrån, vid uppror, vid kröning, eriksgata och kungliga giftermål samt om man behöver bygga eller underhålla kungliga gårdar och slott. »I sådana fall skall biskopen och lagmannen i varje lagsaga och sex av frälsemännen och sex av allmogen överväga, vad hjälp allmogen skall eller må göra sin konung.»"** Lagerroth har tolkat detta på följande sätt: »De sex frälsemännen ha kommit med av hänsyn till de skatter somkunde komma att utgå av frälsebönderna. »"’^ Drottning Margaretas stadga 1403 Drottning Margareta hade utkrävt en summa av 15 mark per full gärd i Sverige som extra beskattning.^^ Av dessa 15 mark avskrev Erik av Pommern 5 mark vid sin eriksgata 1401. Drottning Margareta säger sig genom sin stadga i maj ■*' Holmbäck &Wcssén 1962, s. 5. I.agerroth 1947, s. 103. ■” Lönnroth 1940, s. 178, anser att varje bonde erlagt denna summa, vilket bestrids av Dovring 1951, s. 53-54.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=