138 undvara honom som skattebonde och han kunde ta tjänst som landbo hos någon frälseman. Av stadgan kan man utläsa att kronan varit mån omatt behålla alla fullsuttna bönder som skattebetalare. Stadgan fastställer att de som befinner sig under detta fullsuttenhetsstreck, av olika anledningar och under olika förutsättningar, slipper betala skatt till kronan; därmed kan de sälja sina tjänster till frälset. Andrae anser också att stadgan 1352 försöker förhindra att skattebönder blev frälsebönder.^^ Även Myrdal uppfattar stadgan som ett sätt att hindra skattebonden från att bli frälsebonde; blev han frälsebonde, slapp han ju att betala skatt.Jag anser att stadgan utgör en precisering av i vilka fall och under vilka omständigheter jordbrukaren fick bruka frälsejord och eventuellt slippa betala skatt för den skattejord han innehade. I stadgan fastställs hur många tön^^ säd bonden högst fick ha för att frälsemannen över huvud taget hade rätt att anställa honom(1352 art. 4). Emellertid kan man fråga sig om det verkligen ingick i kungens rättigheter att fastställa vilka bönder som kunde anses vara fullsuttna och vilka som inte var det. Stod det verkligen i kungens makt att förbjuda en skattebonde att, i stället för att bruka sin skattegård och betala skatt till kronan, bruka frälsejord. Jag menar att kronan inte hade sådana rättigheter, och för att undgå att hamna i konflikt med bondemenigheten vände kungen sig till frälset i sitt stadgebrev. Kungamaktens lagstiftningsmakt var vid denna tid begränsad till vissa områden och inbegrep definitivt inte beskattning. Det är därför som 1352 års stadga är riktad till frälsemännen, och inte till bönderna, och inte heller i sina inledande artiklar behandlar den bonde som befinner sig på gränsen till att beskattas. De första artiklarna är ju direkt riktade till frälset. De avhandlar i vilka fall det världsliga frälset får sälja sin frälsejord och till vemoch under vilkaomständigheter de kan återköpa såld frälsejord. Det är en typ av lagstiftning som kungamakten hade rätt att utfärda, om den utfärdades på rätt sätt, dvs. med frälsets medgivande, eftersom lagstiftningen berörde både kungens inkomster och frälsemannens. Jag ser stadgan som ett avtal mellan kronan och frälset, vilket fastställer i vilka fall frälset kan få tillgång till jordbrukare på sina jordar utan att kronans inkomster minskar. Indirekt får forskaren information omvilka som beskattas i samhället och under vilka förutsättningar beskattningen sker —en information somvarken landskapslagar eller landslagar ger. Man kan också hävda att stadgan faktiskt förbjuder bonden att bruka frälsejord, om han är fullsutten och inte kan finna en åbo somfullgör hans förpliktelser mot kronan. Eftersom skattefriheten står i ett visst förhållande till både frälset och till skattebönderna, kan kungamakten den vägen påstå sig ha lagstiftningsrätt Andrae 1960, s. 192. Myrdal 1985b, s. 41. Spannmålsmått. Jansson 1956-78, Andrae 1985, s. 34.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=