137 som gav skatt till jord som var fri från skatt, dvs. frälsejord, förde med sig att kronan förlorade skatteinkomster. 1352 var huvudfrågan inte längre övergång av jord utan brist på brukare av jord över huvud taget, och den stora pesten kan därför vara en god förklaring. Manfallet och därmed inkomsterna hade minskat drastiskt. Kronan var mån omatt kunna behålla de skattegårdar somfanns. Stadgan somtillkom1352 informerar oss bl.a. omvilka kategorier av bönder som undgår beskattning. Den belyser ä\'en brukningsförhållandena, vilket gör att man får klart för sig att en bonde kunde bruka flera olika jordbitar, både sådana som han själv ägde och sådana som ägdes av en frälseman. Det kunde vara svårt att fastställa hur mycket denna typ av bönder skulle betala i skatt. Enligt stadgan blir den fri från »bondaskatt» sombåde är utgärdesbonde^' och 1) som har mindre utsäde-^’ än en bestämd mängd (mängden varierar i olika landskap) på sin skattejord 2) vars brukningsbara jord mest består av frälseägd jord 3) som sätter en åbo på sin jord (åbon åläggs att betala skatt till kronan) och själv brukar frälseägd jord 4) vars skattejord (begränsad storlek) är spridd på flera byar och som också brukar frälseägd jord. Den sistnämnda bonden har alltså problemmed att bruka sina jordlotter därför att de ligger för långt ifrån varandra, och för att få det att gå ihop ekonomiskt har han också tagit på sig att bruka frälseägd jord. Bonden under punkt 3 (i min indelning ovan) anser tydligen att det är bättre att bruka frälseägd jord än sin egen skattejord. Han får bruka frälsejorden om han sätter en annan bonde att bruka skattejorden och betala skatt för denna till kronan. En sådan bonde var förmodligen fullsutten, eftersom hans skattegods kunde prestera skatterna. Trots det föredrar skattebonden att betala ränta till en frälseman framför att erlägga skattejordens skatter. Han anser kanske att det är ekonomiskt mer fördelaktigt. Självklart kan den enskilde bonden ha andra skäl än rent ekonomiska, t.ex. praktiska: Han har ärvt ett skattehemman långt ifrån där han bor och föredrar att bo på sin gamla gård och låter därför någon annan bruka skattegården. Bonden under min punkt 2 är däremot inte en fullsutten skattebonde eftersom hans skattejord är mindre än den frälseägda jord som han också brukar. Stadgan fastställer gränsen för fullsuttenhet i de olika landskapen. (1352 art. 4, enligt tabell 2 i kap. 3). Beroende på var bondens jord låg fastställdes ett minimiutsäde, vilket utgjorde gränsen för huruvida bonden kunde betraktas som fullsutten eller inte. Understeg hans utsäde detta minimimått, kunde kronan De flesta forskare har uppfattat termen utgärdesbonde som ’skattebonde’; detta gör även Söderwall 1884-1918. För en diskussion omhuruvida termen sädhc skall tolkas som ’skörd’ eller ’utsäde’ se Myrdal som utsäde. 1985b, s. 4 1—42. Andrx 1985, s. 36, tolkar det
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=