135 kallas för bönder, oavsett omde brukar egen jord, dvs. skattejord, eller annans jord, t.ex. frälsemans, kyrkans eller kronans jord. I början av min undersökningsperiod var det inte ovanligt med biandbönder, vilket betyder att de både brukade egen och annans jord. För dessa biandbönder var inte skatten så betungande; de kunde även bruka frälsejord och erlägga avgift till jordägaren, hävdar Dovring.^"* I förhållande till andra grupper i samhället utgör bondegruppen en egen, socialt ej differentierad grupp. Utöver bondegruppen finns frälset, det världsliga och kyrkliga, och köpstadsmän. Dessa grupper benämns vid 1300-talets mitt som »biscopom, klärkom, riddarom och swenom, bondom och köpmannom»."'’ Uppräkningen visar att frälseklasserna är differentierade; biskopar och klerker, riddare och svenner, medan bondegruppen är intakt. I den balk i landslagen som vänder sig till flest samhällsgrupper, nämligen giftermålabalken, delas det världsliga frälset upp i tre kategorier: riddare, sven och vanlig frälseman. Bondegruppen delas däremot inte upp (MEL GB X). Jag har i kapitel 2 visat hur frälset som resultat av stadgelagstiftningen på 1330- och 1340-talet differentierades. Denna differentiering av frälsegruppen befästes i landslagens kungabalk. Begreppet allmoge finns i Konungastyrelsen och innebär enligt texten: »Thön almoghe äru bönder ok köpmän ok alrahanda gärningesmän.»Allmogen består enligt denna text av bönder, köpmän och hantverkare. Gruppen hantverkare nämns däremot inte i uppräkningen i giftermålsbalken ovan. Hantverkarna på landsbygden var dessutom bönder, och de inbegrips därför i begreppet bönder. Begreppet bonde i MEL betyder fortfarande ’den som brukar jord’, och det kan därmed inbegripa t.ex. de hantverkare som både är hantverkare och som brukar jord. I landslagen framskymtar den frie, jordägande skattebonden, men den kamerala termen skattebonde förekommer inte i byggningabalken. Balkens bonde eller byalagsman differentieras inte på annat sätt än att när skogen skall fördelas, får varje bonde del i den beroende på hur mycket han »äger» i byn (MEL BB X). Samma sak gäller för tomtindelning (MEL BB III) och för särskiljandet av byar genom gärdesgårdar: alla skall bygga gärdesgårdar i förhållande till hur mycket de »äger» i byn (MEL BB XXI, § 6). Ägoandelen utgör också grunden för hur stor del av väg- och brobygge jordbrukaren åläggs att utföra (MEL BB XXVII). Med ordet ägande menas att det alltid finns en ägare till jorden men att det är brukaren som tar på sig ägarens rättigheter och skyldigheter. Landbon brukar en viss mängd jord som jordägaren egentligen äger, medan bonden brukar den jord han äger. Båda dessa kategorier och Dovring 1951, s. 393. Söderwall 1884-1918, Moberg 1964, s. 76.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=