134 alltså ingen skattebonde. Allmänningsbonden är den enda landbo som nämns i landslagens byggningabalk.'^ Indirekt får vi i byggningabalken en definition på vem som är bonde och vem som inte är bonde. Bonde är den som antingen enbart är bofast, vilket innebär att han därmed brukar jord, egen eller annans, eller är både bofast och jordägare och äger mer än 3 mark. Den springande punkten tycks vara om man har egendom till ett värde av 3 mark; äger man mindre har man skyldighet att ta tjänst som dräng. Äger man 3 mark men inte är bofast eller jordägare, behöver man inte ta tjänst som dräng utan kan t.ex. vara hälftenbonde, vilket innebär att man betalar hälften så mycket i skatt som § 3 med not 99). De böter sombondegruppen döms att betala består i de flesta fall av just 3 mark. Tremarkersboten, och lägre böter, indikerar att man anser att brottet kan begås av någon ur bondegruppen. Tremarkersboten kan jämföras med den bot som stadgas för den som inte har någon förmögenhet alls: han får erlägga sina böter i formav kroppsarbete (MEL RB XXI). Den kan också jämföras med 40-markersboten som indikerar att man förutsätter att brottet kan begås av en frälseman. Omvi tittar närmare på byggningabalken i Magnus Erikssons landslag får vi följande bondekategorier: bonde, halvbonde och allmänningsbonde. De som inte anses vara bönder är drängar och legohjon. Vi gör ju gärna en annan uppdelning av bönderna under medeltiden, en uppdelning efter omde brukar egen eller annans jord. Detta resulterar i en skiljelinje mellan bönder och landbor. I mitten på 1300-talet tycks inte distinktionen landbo—bonde vara avgörande, även om den framskymtar någon gång i andra balkar (t.ex. Jordabalken). Sammansättningar med landbo, allmännings-, honda- eller frälsislandbo förekommer lika ofta som sammansättningar med bonded^ Om man betecknades frälsislandbo eller frälsisbonde spelade ingen roll, det innebar samma sak." Däremot använde man kanske oftare beteckningen bonde än landbo för dessa icke självständiga bönder på 1300-talet, medan beteckningen landbo var vanligare på 1400-talet. Brev som skickades till allmogen vände sig till bönder med orden »de som bygga och bo». Både bygga och bo betyder också ’bruka’. Något oväntat finner jag i mitt källmaterial att alla män som brukar jord bonden (MEL BB XIV, ” Se Myrdal 1985b, s. 52, för en diskussion omvemsom ägde allmänningen — den somuppodlade allmänningen eller byalaget - och huruvida den skulle skiftas och hur den skulle skiftas. Förhållandet är detsamma i Danmark där bonde betyder ’fullvärdig samhällsmedlem’. Skiljelinjen går även i Danmark mellan den bofaste och den egendomslöse; se Christensen 1945, s. 124. Se Söderwall \ bonde oc\\ landbo. Även Lindkvist 1979, s. 118, är uppmärksampå att landbo innefattas i termen bonde och att landbon har samma skyldigheter som andra medlemmar i byalaget; se även s. 126 not 229, där Lindkvist påpekar att gränsen mellan bonde och landbo inte var skarp. Claeson 1987, passim, påpekar också att landbo likaväl somskattebonde kunde sitta i nämnden på tinget. Söderwall 1884-1918,^o.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=