133 eller götalagarna redogör för dessa skatter. Landslagen nämner dem i förbifarten som »allas arlika ok lagha vtskylder sina» (MEL KgB VI, § 4). Man får gå till svealagarna för att få en närmare beskrivning av dessa skatter. Enligt Upplandslagen består skatterna av skeppsvist, spannskatt, ättargäld och en skatt in natura av nöt, får, hö och höns (UL KgB X, § 3). Spannskatten utgick i korn och malt. Skatten in natura kallades också med ett gemensamt namn för gengärd. Gengärdskatten förbrukades av den lokala förvaltningen på ort och ställe. Alla dessa skattetitlar avkrävdes grupper eller kollektiv, men ledungsskatten sågs somen personlig befrielse från krigstjänstskyldighet. Någon rätt att ytterligare beskatta allmogen fanns inte, enligt landslagen. Bönderna hade själva tillsammans med frälsemännen bevillningsrätt och var dessutom engagerade i själva skatteuppbörden.'^ Enligt landslagen var varje lagsaga skattebeviljande myndighet (MEL KgB V, § 6). I och med att skatten var en motprestation för att slippa krigstjänst, var jordnaturen knuten till denna krigstjänst. Jordnaturen var således inte fast utan beroende av innehavarens — bondens eller frälsemannens — förhållande till krigstjänsten. (För det kyrkliga frälset, som faller utanför undersökningen, gällde andra typer av motprestationer.) Det personella frälset innebar att en persons jordegendom blev fri från skatt på grund av att personen gjorde tjänst, rustningsfrälse. De jordbrukare som odlade frälsemannens jord betalade ingen skatt utan hade ett avtal med frälsemannen om en fastställd ränta för att betala sitt brukande av jorden. Skattebondens möjlighet att bli fri från skatt låg i att åtaga sig rusttjänst som frälseman. Köpte skattebonden däremot jord från en frälseman, förblev inte jorden skattefri när den kom i hans händer, eftersom jordnaturen var bunden till innehavarens position i samhället och inte till en bestämd jordtyp. Den enda jord somkunde uppfattas somfast till sin natur var kronans gamla jord: Uppsala öd. Emellertid kunde kronans jordar i praktiken skifta under förutsättning att summan av kronojorden och dess avkastning förblev densamma. Vemär bonde? Den svenska medeltidsbonden kan likställas med prototypen för den franske, självägande bonden, som främst producerar för att överleva och för att reproducera sig, inte med tanke på försäljning på en marknad.'^ I Magnus Erikssons landslags byggningabalk differentieras egentligen inte bondegruppen, inte heller i kungabalken. Byggningabalken gör endast skillnad mellan bönder efter hur mycket åker de brukar, inte efter vilken jordnatur de brukar. I balken förekommer också en annan typ av bonde än bybonden, nämligen allmänningsbonden. Allmänningsbonden betalar avrad till häradet och är Lagerroth 1947, s. 113. Myrdal &Söderberg 1991, s. 48.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=