127 Eftersomäven Kristoffers landslag komatt sakna kyrkobalk, kan man fråga sig om detta — till skillnad från vad som gäller för Magnus Erikssons landslag — från början var förutsett. Planerades denna gång inte någon kyrkobalk för hela riket? Vi har i de balkar som behandlats i detta kapitel sett att stadganden om förhållandet mellan världslig och kyrklig makt inskjutits i Kristoffers landslags text. I rättegångsbalken anger KrL, i motsats till MEL, vilka somhade konungens dom vid konungsräfst: biskopen och två från dennes kapitel tillsammans med lagmannen och två frälsemän. Med andra ord balanserades här den världsliga och kyrkliga domsmakten. KrL erkänner hela tiden existensen av kyrkan som domsmyndighet. Rättegångsbalken påbjuder inte bara lagmansting utan även biskopsting, och i kungabalken sägs det uttrycklingen att kungen endast har högsta domöver »alla werlzlica domara» (KrL KgB 4 § 9). Slutligen har i högmålsbalken införts stadganden som tidigare fanns i landskapslagarnas kyrkobalkar. Vissa brott har tydligen förvärldsligats, vilket 1439 års stadga bekräftar, och därmed har de fått sin plats i högmålsbalken. KrL har, om man sammanställer alla kapitel och tillägg som berör kunglig och kyrklig jurisdiktion, gjort en uppdelning mellan världslig och kyrklig domsmakt. Sammanfattning 1413 sluts ett avtal mellan kung Erik och högfrälset som gav högfrälset domsmakt. 1413 års räfstetingsstadga avskaffar det landsting som beskrivs i rättegångsbalken i Magnus Erikssons landslag (MEL KgB VIII). Genom stadgan skapas i stället det räfsteting som har samma tingstider som det gamla landstinget. Konungsräfsten blev genomstadgan ett ordinarie tingsomskulle samlas två gånger omåret i stora lagsagor. Enligt stadgan kunde ingen överklaga domslut från konungsräfst till någon högre instans. Kungen delegerade sin domsmakt till världsligt och kyrkligt frälse. Dessa fick makt att fälla konungsdomi alla ärenden utom dem som gällde kronans slott. Domsmakten gjorde det möjligt för högfrälset att kontrollera jordresurserna bättre. Vid utarbetandet av rättegångsbalken i Kristoffers landslag visar det sig att 1413 års räfstetingsstadga fungerat som modell för konungsräfsten. Enligt KrL skall räfstetinget endast samlas en gång om året i varje lagsaga. Domsmakten fördelas i den nya lagen jämnt mellan världsligt och kyrkligt frälse till skillnad från stadgan som har övervikt för världsligt frälse, eftersom det ju var en världslig domstol. Men 1442 var kyrkan starkare. Man kan säga att högfrälsets domsrätt från 1413 års stadga upprätthölls genomatt införas i Kristoffers landslag. Den förstärktes också genomatt rättegångsbalken i KrL etablerat tre »instanser»: häradsnivå, lagmansnivå och räfstetingsnivå. På alla dessa nivåer var frälset företrätt. Styrkeförhållandet mellan kungen och frälset och mellan världsligt och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=