124 Högmålsbrott skiljer sig från edsöresbrott på så sätt att edsöresbrott alltid är ett inkräktande på någons område, kroppsligen och rumsligen. Man inkräktar på någons privata sfär, t.ex. hemmet eller någon annan fredad plats som den drabbade befinner sig på. Vid högmålsbrott rör det sig nästan alltid ommord, mord på en person som man står i ett särskilt förhållande till: familjemedlemmar, släktingar eller ens »herre», kung eller husbonde. Vid högmålsbrott är det svårare att ertappa gärningsmannen på bar gärning, eftersom brottet oftast begås i lönn. I MEL rubriceras följande brott som högmålsbrott: mord i allmänhet, mord eller viljedråp begånget av förälder på barn eller av barn på förälder (ej vådadråp), tvegifte och avlivande med gift eller genom trolldom samt uppror, landsförräderi, herre- och husbondedråp samt mordbrand. KrL tillfogar självmord, hot som gått i uppfyllelse och tidelag. I 1439 års högmålsstadga är även incest ett högmålsbrott. 1439 års högmålsstadga delar in högmålsbrotten i tre kategorier: 1) högmålsbrott enligt lagen: dråp, mord och tidelag 2) högmålsbrott enligt sedvänjan: incest mellan föräldrar och barn 3) högmålsbrott enligt kyrkan: lägersmål med släkting, köttslig, andlig eller ingift släkting. Alla lägersmål är egentligen underkastade kyrkans jurisdiktion, således inte bara horsmål. Men stadgetexten (KB B 2, fol. 145) visar vilka brott somvid tidpunkten för stadgans tillkomst uppfattades som högmålsbrott samt vilka av dessa som dömdes av kyrklig myndighet och vilka som dömdes av världslig myndighet. 1439 års stadga är ett avtal mellan den världsliga och den kyrkliga makten som berör jurisdiktionen. Enligt stadgan har världslig myndighet rätt att döma de högmålsbrott som finns representerade i lagboken. De som inte finns där men som döms efter sedvänjan, faller antingen under kyrklig eller världslig myndighet, beroende på ombrottslingen hunnit bikta sig eller inte. Detta är uppseendeväckande. 1439 års stadga hävdar att för vissa brott finns straffen angivna i lagboken — nämligen dråp med vilja, mord och tidelag. I MEL förekommer endast de två förstnämnda i högmålsbalken. Tidelag förekommer inte alls i den egentliga landslagen utan står i de olika landskapslagarnas kyrkobalkar (ej i Hälsingelagen och Ostgötalagen). Vidare står det i stadgan att incest mellan barn och föräldrar saknas i lagboken men att gärningsmannen döms efter »riksens sidhwenio» (KB B 2, fol. 145). Incest förekommer inte i MEL men däremot i vissa kyrkobalkar. Skall detta betyda att man vid stadgans tillkomst inte räknade kyrkobalkarna till den egentliga lagboken, eftersomman i stadgan påstår att incest inte finns i lagboken trots att den finns omnämnd i kyrkobalkarna? I ett par kyrkobalkar räknas de olika incestfallen till och med upp: son hävdar moder, fader hävdar dotter eller broder hävdar syster (DL KyB IX, VmL KyB XXIV, § 12). Dessa kyrkobalkar beskriver incest mellan Wallén 1956-78.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=