121 Om någon vid våldgästning tar något från bonden (till ett värde av en 1/2 mark eller mer), blir straffet halshuggning om han tas på bar gärning, enligt Kristoffers landslag. Halshuggning som straff för ett sådant brott föreskrivs även i Magnus Erikssons landslag och infördes först i 1335 års Skänninge stadga. KrL gör till skillnad från MEL en klar distinktion mellan att gripas på bar gärning eller inte. Samma uppdelning av brott då gärningsmannen tas på bar gärning eller inte, som i våldgästningsbrotten i kungabalken, finner vi i Kristoffers landslags edsöresbalk. Men till skillnad från denna balk skall, enligt kungabalken, kungens fogde meddelas och gärningsmannen föras till kungens häkte, omhan grips på bar gärning. Lagman eller häradshövding skall sammankalla ting. Häradsnämnden skall rannsaka i målet och vid fällande utslag »skall lagman eller häradshövding döma dem under svärd» (KrL KgB 26). Av intresse är här att häradshövdingen, enligt kungabalken, kan döma gärningsmannen. I det föregående avsnittet framhävde jag att häradshövdingen, enligt edsöresbalken i Kristoffers landslag, alltid dömde i edsöresbrott, vilket han inte hade rätt till enligt Magnus Erikssons landslags edsöresbalk. I MEL gick ju både edsöresbrott och brott mot kungabalken till konungsräfst. Kungörandet av våldsbrottet sker i KrL fortfarande i enlighet med kungabalkens regler. Men straffet och domen är densamma som i edsöresbalken. Därför kan man säga att denna typ av våldgästningsbrott (rån) i KrL intar en mellanställning genom att de både följer kungabalkens och edsöresbalkens regler. När gripandet sker på bar gärning blir straffet detsamma som för brott i edsöresbalken (KrL EB 41), och i likhet med edsöresbalken kan häradshövdingen döma. Enligt Magnus Erikssons landslag kan gärningsmannen gripas av »lagmannen och likaså av lägre domare, men ej mista livet, förrän det har varit inför konungen och konungens dom» (MEL KgB XXIII, § 5). I MEL är det alltså kungen eller hans domhavande som dömer gärningsmannen under svärd och inte häradshövdingen. Kristoffers landslag nöjer sig med att vid gripande på bar gärning kungöra detta till kunglig instans. Döma får däremot antingen lagman eller häradshövding. Kristoffers landslag kräver enligt kungabalken konungsräfst endast när gärningsmannen inte blivit gripen utan lyckats fly. Vid sådana fall skall målsägaren åtala som för andra våldsbrott i kungabalken (dvs. enligt KrL KgB 36), och därmed går målet till räfst eller landsting (KrL KgB 26, § 2). Far en gäst från gården utan att betala för sig, men utan att ha våldgästat, räknas allt som rövat. Därmed hänvisar KrL brottet till häradsnämnd, och brottet hamnar under edsöresbalkens kapitel om rån (dvs. KrL EB 40, 41), trots att inte något våld förekommit! Vi har här återigen funnit en överensstämmelse mellan Kristoffers landslags kungabalk och edsöresbalk i fråga om det processuella förfarandet. Våldgästningsbrott då gärningsmannen togs på bar gärning kunde dömas efter edsöresbalkens regler, vilka egentligen inte överensstämde med reglerna i kungabalken i KrL.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=