120 bärgera en vägfarande; den gästande har däremot långtgående rättigheter och kan ta sig stora friheter/^ Alla stadgor sominnehåller artiklar omgästning refererar till landslagen. Det gäller påbud om upprättandet av tavernor (1375 art. 11), bondens skyldighet att sälja och härbärgera (1375 art. 5, 1413 art. 4, 1441 art. 2) och straffen för våldgästning (1380 art. 4, 1441 art. 2). Alla refererar till Magnus Erikssons landslag, men ingen överskrider dess stadganden. Ingen utomjust kung Albrekts stadga från 1375, vilken dömer ut 20 mark i stället för 3 mark för den bonde som inte säljer förnödenheter. Kristoffers stadga 1441 hänvisar i samma ärende till lagboken, men utöver dess böter på 3 mark tar han ut ytterligare böter för sitt eget stadgande: »oc xn en tijdh swa myghit for thetta waart forbudh.» I Magnus Erikssons landslag hålls ingen ansvarig för att tavernor uppförs på landsbygden och att rättare utnämns. Inte heller ställs rättaren till svars för att han ii)te sköter sina åligganden; endast när MEL stadgar omköpstäder får borgmästare och rådmän stå till svars. I svealagarnas köpmålabalkar (med undantag för Dalalagen) får däremot rättaren böta 6 marker omhan inte visar vägfarande till härbärge. Detta stadgande har utelämnats i MEL. Sannolikt är landslagens fåordighet en anledning till att stadganden om upprättande av tavernor återkommer i många stadgor efter landslagen och framtill dess att Kristoffers landslag löser ansvarsfrågan. Antagligen har det legat närmare till hands att upprätta gästgiveri i städerna, eftersom Magnus Erikssons landslag håller borgmästare och rådmän ansvariga omgästgiverier inte upprättats. När stadslagen tillkommer utses även där ansvariga för verksamheten (MEStL KgB XIII). Stadgandena om krogar i städer (MEL KgB XXIII, § 1) har helt uteslutits i Kristoffers landslag, eftersom stadslagen nu fanns. I KrL utses däremot ansvariga för verksamheten på landsbygden: häradsnämnd och häradshövding. Den sistnämnde får böta 6 mark om rättare och tavernare ej utsetts i hans härad (KrL KgB24). Omtavernare eller bonde vägrar någon härbärge, får han böta 3 mark (KrL KgB 25). Böterna i KrL är helt i enlighet med tidigare stadganden på detta område. I MEL straffas endast bonden. I Kristoffers landslag (KgB 24—27) möter våldgästaren större motstånd än i Magnus Erikssons landslag. Redan i kung Eriks stadga från 1413 om upprättande av krogar (tillkommen i anslutning till räfstetingsstadgan) talas det om edsöresbrott för den som bryter friden hos krögare.'*''* KrL använder inte termen edsöresbrott, och den är egentligen inte adekvat, eftersom ingen blir biltog, men andra påföljder överensstämmer med edsöresbrott. KrL stadgar att våldgästning tillsammans med våldsbrott leder till att gärningsmannen aldrig får bot eller frid »förrän målsäganden beder för honom».Detta uttalande har ingen motsvarighet i MEL. Engström 1935, s. 221. Hadorph 1687, s. 47. ■** Hadorph 1687, s. 36. Holmbäck & Wessén 1962, s. 34. 47
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=