119 Ett stadgande i kungabalken som jag uppfattar som ett utvecklande av tidigare lagstiftning på området är stadgandet omkrigsmans häst somgår förlorad under tjänstgöring (KrL KgB 19). Detta stadgande har ingen motsvarighet i någon idag bevarad stadga utan är endast en anpassning till verkligheten av Magnus Erikssons landslags kapitel omden frälseman somblir fånge i konungens tjänst och vad man då skall göra med hans häst (MEL KgB XVIII). Ett tydligt exempel på omskrivning och utvidgning av lagstiftning i Magnus Erikssons landslag är Kristoffers landslags kapitel om tavernor, gästningsskyldighet och våldgästning. Den äldre landslagens enda kapitel om detta (KgB XXIII) har i Kristoffers landslag utvidgats till fyra kapitel om enbart tavernor och våldgästning av tavernor på landsbygden (KrL KgB 24-27). Redan Magnus Ladulås utfärdade en stadga på detta område (Alsnö stadga art. 1), och dess andemening återkommer i svealagarnas köpmålabalkar, men däremot inte någonstans i götalagarnas huvudtexter. Troligtvis är detta orsaken till att påbuden åter utfärdades inför arbetet med landslagen på 1330- och 1340talet. I kapitel 23 i Magnus Erikssons landslags kungabalk infördes stadgandena omtavernor vid allmänna vägar, omrättare i varje större by och omgästgiveri (krogar) i varje köpstad. De överfördes ordagrant från stadgorna 1335 och 1344.'*^ Man bör särskilt lägga märke till att landslagen har bestämmelser omkrogar för städer; någon stadslag hade ännu inte tillkommit. Emellertid utfärdades påbud om tavernors upprättande även efter Magnus Erikssons landslags tillkomst. Stora problem tycks ha förelegat när det gällde att upprätthålla dessa gästgiverier och tavernor, särskilt på grund av att de ofta våldgästades. Detta kan utläsas i den stadgelagstiftning som finns bevarad från perioden 1350-1440. När kung Albrekt 1375 (art. 5) ålägger bönder och landbor, vem de än tillhör, att härbärgera vägfarande, utfäster han böter som är nästan sju gånger högre än vad landslagen föreskriver för den som vägrar härbärgera någon: 20 mark i stället för 3 (MEL KgB XXIII, § 3). Lika mycket får bonden böta om han inte vill sälja de förnödenheter som han har. Den vägfarande har enligt stadgan rätt att med vittnen lägga pengar på bordet och därefter ta vad han har betalat för. Den vägfarande har därmed inte begått fridsbrott. Samma förhållande hade tidigare gällt i svealagarna (se t.ex. SdmL KöpB X, UL KöpB IX, § 4). Ansvaret för att tav^ernor skall byggas ligger i stadgan (1375 art. 11) hos fogden i samråd med lagmannen; fullgör han inte sin skyldighet skall han böta 20 mark. I MEL får rådmännen i städerna böta 20 mark, borgmästarna 40 mark (MEL KgB XXIII, § 1). Stadgan låter det bötesbelopp som gällde för städernas rådmän även gälla på landsbygden, eftersom landslagen inte hade något bötesbelopp för detta brott. I 1375 års stadga är udden främst riktad mot den tavernare som vägrar härAtt dessa artiklar om gästning osv. åter utfärdades kan ses som ett tecken på att de fortfarande mte införts i götalagarna. Jfr mitt resonemang om »Skara stadga» 1335 i kap. 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=