118 kungabalk i sin egen kungabalk och endast flyttat en liten del av ett kapitel (MEL KgB XXIV) till edsöresbalken, men inte av innehållsliga skäl utan främst av processuella, vilket jag återkommer till nedan. Vad som däremot utmärker Kristoffers landslags kungabalk i förhållande till MEL är att vissa kapitel ändrats något, förtydligats, fått tillägg, och att till och med helt nya kapitel tillkommit. De kapitel som inte har någon motsvarighet i den äldre lagens kungabalk finner man föregripna i stadgorna mellan de två landslagarna. Det finns faktiskt ingenting i den yngre lagens kungabalk som inte återgår på tidigare känd lagstiftning. Det är alltså fråga omatt förändra, förklara, utvidga och stadfästa det som redan är inmutat; låt vara att resultatet ibland kan vara näst intill oigenkännligt (jfr exemplen ur RB på s. 103). Vad som framstår som helt nytt i Kristoffers landslags kungabalk i förhållande till den äldre landslagens kungabalk är kapitel 9: Omnågon talar illa omkonungen eller omhans råd, en eller flera, något somgår på deras heder eller ära, och icke kan styrka det, om sex gode män somhörde det vittna därom, skall han halshuggas. Talar han andra smädliga ord, som ej gå på heder eller ära, höte han fyrtio marker eller ligge en månad i konungens häkte och äte vatten och bröd.'*^ Men ser man till stadgelagstiftningen som tillkommit mellan den äldre och yngre landslagen, innebär inte detta kapitel något nytt. I 1437 års stadgas artikel 8 står det: Ith engin tala oppa thn andra thz lijff elli’ a:ro gi^eldhr thz ey bewislighit a:r. Hwa thz gyr standhe rastt oc sxrdhelis hwa som talar oppa rikinsins radh som oskslighit xr böte fore somstadz lagh wtwiser.^'* Stadgelagstiftaren, i det här fallet det regerande riksrådet, åberopar stadslagen som auktoritet för sin rätt att utfärda denna lag (MEStL KgB VIII), eftersom den äldre landslagen saknar motsvarighet tdl detta stadgande. Återgår kapitlet i Kristoffers landslags kungabalk på stadslagen snarare än på stadgan? Man kan se kapitlets framträdande plats i KrL som en parallell till dess framträdande plats i stadslagen och därmed hävda att KrL utgår från stadslagen. Säkerligen är det dock så att stadgan åter aktualiserat problemet och på så sätt påverkat KrL. Det är tydligt att riksrådet 1437 - hotat av kung Erik och av folkliga uppror - kände sin auktoritet som regeringsmakt i behov av lagligt stöd. Vid lagstiftningsarbetet några år senare förde man in brottet omförtal mot kung och råd. I förhållande till Magnus Erikssons landslag är det endast detta brott som representerar en ny brottskategori i Kristoffers landslags kungabalk. Övriga skillnader mellan MEL och KrL är att karakterisera som omskrivningar, utläggningar, förklaringar eller utvidgningar av redan befintlig lag. ■*' Holmbäck &: Wessen 1962, s. 28 not 84. UUB B 9, fol. 132v.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=