113 Det processuella förfarandet Det processuella förfarandet i Kristoffers landslag, särskilt i edsöresbalken (KrL EB 22, 23, 24 och 35), är mycket tydligare och betonas mer än i Magnus Erikssons landslag; dessutom saknar KrL den äldre landslagens motsättningar och inkongruenser mellan olika kapitel. I MEL fäller häradsnämnden huvudmannen och häradshövdingen fäller hans eventuella ledsagare. Så är inte fallet i KrL. Nämnden fäller alla skyldiga och häradshövdingen dömer dem fredlösa (KrL EB 24). Domen står i Magnus Erikssons landslag uttryckligen kvar till konungsräfst (MEL EB XXX). Kristoffers landslag nämner över huvud taget inte något om att målet skall hänskjutas till konungsräfst; häradshövdingen dömer de skyldiga fredlösa. Frågan är omdetta för Kristoffers landslags del innebär att det är häradshövdingen som dömer i kungens ställe eller att konungsräfst över huvud taget inte längre är nödvändig vid edsöresbrott. Uppräkningen i MEL av uppgifter för konungens nämnder, bl.a. att avgöra edsöresmål (MEL RB XXXVII, § 1), har utgått i KrL. KrL referar aldrig till konungens nämnd eller till konungsräfst i samband med edsöresbrott. En jämförelse kan göras med kungabalken, där de båda landslagarna hänskjuter brott mot denna balk till konungsräfst (MEL KgB XXXI, KrL KgB 35). Lagsagans konungsnämnd fäller till konungsräfst enligt båda landslagarna, men KrL nyanserar detta, vilket inte Holmbäck &Wessén redogjort för i sin kommentar till MEL. Man ställs inför kungen själv eller inför dem som har hans dom vid konungsräfst (KrL KgB 35, § 1). KrL tar alltså hänsyn till att det i regel inte är kungen personligen som utövar sin domsmakt. MEL påbjuder konungsräfst både vid edsöresbrott och vid brott mot kungabalken, men KrL påbjuder räfst enbart vid brott mot kungabalken. När edsöresbrott begås, skall enligt båda landslagarna målsägaren kungöra detta inför den socken eller det ting där gärningen begicks (MEL EB XXX). Men KrL fortsätter utan motsvarighet i MEL: eller oc for konunge somför ser sagt j konungs balke; tha gerningen swa lyst ser, tha scall heredzhöffdinge j thy herade genast budkafla wpska:ra oc heredztingh a:ru witne til, tha gängen the fore nempd, oc swserin hwar sins kxstom, oc heredzhöfdinge staffui edhin.'*' Här har vi ännu ett belägg för att edsöresbrott normalt döms på häradstinget, även ommålsägaren naturligtvis hade rätt att kungöra det inför kungen. Själva processen sker tydligen i häradet där gärningen begicks. Visserligen kan det förefalla somomdet även i den äldre landslagen (MEL EB XXIX) var fråga om en process vdd häradstinget, men dess uppgift var ju bara att fastställa omedsöresbrott begåtts eller ej, inte att döma. I Kristoffers landslag är det de facto häradshövdingen som dömer gärningsmannen fredlös, vilket är konungsräfsKrLEB22. kalla; [. . .] saman
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=