Ill samtliga är kungliga angelägenheter, ämnesområden som man sedan gammalt och även i MEL finner i kungabalken eller i »kungliga balkar» — kan man finna en förklaring till att kungen tar häradets lott vid konfiskationen, men det överensstämmer inte med svensk lag. Det faktum att det är kungens egen fridsstadga kan även förklara uppdelningen av böterna mellan kungen (2/3) och målsägaren (1/3). Men detta ger inte, enligt svensk lag, kungen rätt att lägga beslag på arvingarnas jord till dess att den brottslige dör. Jordegendomen borde i så fall gå till arvingarna direkt efter verkställd avrättning (MEL KgB XXVII). Vi ser således att Albrekt försöker utnyttja MEL genomatt utfärda en stadga somsägs återgå på landslagens bestämmelser men somfaktiskt omtolkar landslagstexten. Han utnyttjar MEL för att kunna lägga beslag på avkastningen från jordegendomar och inkassera höga böter, vilka egentligen endast kan utdömas i särskilda fall. Man kan också säga att Albrekt utnyttjar sin position som kung och sin rätt att utfärda brev. Att bryta mot stadgans bestämmelser blir samma sak somatt bryta mot kungens brev, och ett sådant brott kunde på kontinenten uppfattas som majestätsförbrytelse. Men i Sverige har inte kungamakten någon suverän lagstiftningsmakt. Kristoffers landslag gör till skillnad från MEL en uppdelning mellan edsöresförbrytare tagna på bar gärning och förbrytare som inte är tagna på bar gärning, liksom 1375 års stadga, dock inte med samma konsekvenser som denna. KrL driver också samma hårda linje somstadgan 1375 i fråga omliv och lem när gripandet sker på bar gärning. Edsöresbrott somleder till dråp innebär att gärningsmannen döms att mista livet under svärd, omhan blir tagen på bar gärning, enligt KrL. Till skillnad från 1375 års stadga, i vilken man sonar sitt brott med livet, konfiskeras dessutom lösöret somvid alla edsöresbrott i landslagarna (KrL EB 35). 1375 års stadga antyder ett hårdare klimat än våra båda landslagar. Den skyldige hade bara död eller flykt som alternativ. Lyckades han komma undan med livet i behåll, väntade landsflykt. Denna typ av stadganden har ingen täckning vare sig i den äldre eller den senare landslagen. Gärningsmannen fick enligt lagen inte dödas förrän fristen att ta sig ur landet löpt ut (MEL EB XL, KrL EB 27). Frågan är om det i 1375 års stadga ges något utrymme för några egentliga tingsförhandligar. Hinner någon rättegång faktiskt äga rum? Blir gärningsmannen inte dödad av den ene, så blir han det av den andre. Landslagarna försöker freda den misstänkte tills han blivit dömd. Detta gäller i KrL även för brott tagna på bar gärning (KrL EB 35); självklart gäller det även för en misstänkt gärningsman somskall föras till tinget och därifrån (KrL EB 22). Kristoffers landslag redogör bara för ett fall där det förmodligen rör sig om avkastningen från den biltoges jord. Dennes jordegendom skall förvaltas av en ombudsman tillsatt av lagman och häradshövding. Med hjälp av avkastningen betalas de skulder som den biltoge åsamkat sig före edsöresbrottet. Det som blir över kan ges för hans själ eller till de fattiga eller till kyrka och kloster, till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=