no När Albrekt av Mecklenburg tillsammans med sin far hertig Albrekt 1375 utfärdar en fridsstadga som skall gälla i tre år (art. 21), är skillnaden mot svenska förhållanden påfallande. Förbrytare tagen på bar gärning skall sona sitt brott med sitt liv eller sin egendom. Omhan ertappas på bar gärning och försvarar sig men blir dödad, straffas inte den som dödade honom (art. 6, 14). Omhan däremot kommer undan med livet, förföljs han (art. 4, 9). Omhan aldrig grips, konfiskeras hans egendomav kungen och jorden förvaltas av två personer från häradet som av avkastningen årligen ger kungen 2/3 och målsägaren 1/3, till dess att målsägaren fått upprättelse eller avlidit (art. 6, 8). Denna fördelning av den förbrutna egendomen finner man inte i edsöresbalken (vilken Albrekt borde ha utgått ifrån), utan endast i landslagens kungabalk vid våldsbrott mot personer som kungen tagit i sin personliga frid (MEL KgB XXVII). Men fördelningen gäller där lösöret och inte avkastningen från jord; jorden ges direkt till arvingarna. När målsägaren enligt stadgan fått sin del, tillfaller hela avkastningen kungen, till dess att den biltoge dör eller får kunglig nåd. Målsägaren är enligt stadgan inte alls delaktig i någon fredsbön, eftersom brottslingen dör eller får kunglig nåd. Kungen lägger beslag på hela den resterande avkastningen när målsägaren fått sitt (art. 7). Detta kan tolkas som att kungen anser att brottslingen brutit mot kungens frid, given till särskilda personer enligt landslagens kungabalk, eftersom man vid ett sådant brott också förverkat sin rätt att återköpa sin frid och i stället mister livet. Men en sådan förvandling av ett fridsbrott från de påföljder edsöresbalken föreskriver till de påföljder kungabalken föreskriver är anmärkningsvärd. Först när den biltoge, enligt stadgan, dör utomlands får arvingarna tillbaka hans egendom. Men enligt landslagens kungabalk borde arvingarna direkt få den biltoges jord, och kungen 2/3 av lösöret och målsägaren 1/3. Alla fridsbrc^tt tagna på bar gärning leder enligt 1375 års stadga till döden. Magnus Erikssons landslag gör inte denna åtskillnad, bar gärning eller ej, utan delar upp brotten i grövre eller mindre grova mot person. Till döden leder endast några grova brott, som de ovan uppräknade typerna av misshandel (MEL EB XXXIX), annan grov misshandel (MEL EB XXXVI), rån och våldtäkt, alla tagna på bar gärning. Övriga edsöresbrott leder i den äldre landslagen till biltoghet och konfiskation av allt lösöre. Enligt stadgan är det endast den som lyckats fly som blir biltog, och först då delas hans egendom upp, men endast mellan kung och målsägare. Häradet mister i det här fallet helt sin rätt till del i det förbrutna. Möjligtvis beroende på att kungen anser sig själv ha hand om denna typ av brott, en slutledning som kan dras av artikel 15; »Oc sculu all annor brut som ey röra thenna Fridhin ba:tras xpter enom LandzEftersom det är kungen som utfärdar denna särskilda fridsstadga — som aven innehåller artiklar om gästning, gengärd och brist på krogar, vilka H.idorph 1687, s. 28. .IS rast.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=