107 Sammanställningen visar hur domsmakten blivit definierad och att kungens domhavande fastställts, vilket inte skett i MEL. Stadgan och Kristoffers landslag har som utgångspunkt att kungen är, eller oftast är, frånvarande vid konungsräfst. Någon motsvarighet finns inte i Magnus Erikssons landslag. 1442 kan rikets råd med stöd av lagen visa att det innehar den högsta dömande makten. De andliga medlemmarna av rådet och frålset har lika stort inflytande över konungsräfsten. I KrL råder alltså balans mellan de världsliga och kyrkliga ledamöternas antal och ansvarsområde vid konungsräfst. Vidare framhäver både 1413 års räfstetingsstadga och KrL (RB 10) att man inte kan överklaga till någon annan, högre instans, utan konungsräfstens domslut är avgörande (även omkungen personligen inte tjänstgjort somdomare). Detta är ännu ett uttryck för att kungens domhavande verkligen innehar den högsta domsmakten. Från räfsterna som följde på 1413 års stadga har alla bevarade räfstetingsbrev utfärdade i stiftsstäderna beseglats av både biskopen och lagmannen. Förmodligen har man velat undgå klagomål från främst det kyrkliga hållet om att den kyrkliga makten inte fått vara med vid beslut. Detta var en erfarenhet från räfsterna under drottning Margareta. Enligt Kristoffers landslag skulle kyrkan representeras vid konungsräfst; men i de ärenden som ansågs tillkomma kyrklig jurisdiktion dömde kyrkan ensam, liksom den världsliga makten ensam avgjorde övriga mål. Kristoffers landslag redogör envist för skillnader mellan kyrklig och världslig mvndighet, vilket vidare skall belysas i detta kapitel. Breven från räfstetingen efter råfstetingsstadgan 1413 beseglas alltså av biskop och lagman. Inom Linköpings biskopsdöme finns det en del egendomligheter. I några brev från oktober 1413 såger sig lagmannen hålla råfsteting i Söderköping, men sä som det framställs kan jag inte komma till någon annan slutsats än att han höll ett eget ting i lagsagan. Breven bör)ar med '>Jak Ifwar Niclisson», och endast lagmannen, målsägaren och svaranden och nämnden från det härad där tvistejorden är belägen är närvarande:" Fläradsnämnden har alltså kommit till en central plats i lagsagan och inte som vid lagmansting stannat i häradet. I breven nämns inget om kungens andra domhavande vid konungsräfst. Breven beseglas av lagmannen ensam och han tar bara ut 6 mark för lagmansdom (således nämns inget om konungsdom på 40 mark som i de andra räfstedombreven). Eftersom 1413 års räfstetingsstadga avskaffat den äldre landslagens landsting blev lagmannen kanske tvungen att hålla »råfsteting» fast han egentligen höll ett eget ting i lagsagan. F.n av lagmannnens domar från Söderköping tas åter upp på det »riktiga» rälstetinget, som hålls i Linköping, och utgången blir densamma på de båda tingen, men denna gång tas även 40 mark för kt)nungsdom ut: jämtör SD 1799 med SD 1813. Uppsal.i t.L-x. SI) 1744, 1767, 1 769; Strängnäs t.ex. SI) 1743, 1 747; Sk.tr.i SI) 1752, 1756, 1761. '' SI) 1794, 1799, 1SC3-1SC6. '' 1 SI) 1S2S Iran I inkoping hänvisas att diiin i ärcntlct redan lallit i Siidcrköping. 1 SI) 18S7 Iran Skänningc häns isas bade till di>ni i Sc3derkt>ping i>eh i Linköping. \2
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=