99 kunde kungamakten skapa prejudikat. Konungsnämnden utmätte böterna åt kronan för alla brott som ansågs vara brott mot kungen, inte bara de brott som nämns i kungabalken. Kungen med sitt råd, eller rådet som ställföreträdande kung, var utan tvivel högsta instans, även om han inte alltid fungerade som sista instans.' Någon självständig domsrätt tillkom dock aldrig rådet under Magnus Erikssons regenttid. Kungen dömde många gånger utan rådets samtycke.^ Allan Ranehök har kunnat påvisa att Magnus Eriksson flitigt deltog i rättskipningen på 1340-talet men att en viss splittring och kanske rivalitet fortfarande fanns mellan kungens tänkta lagtingsorganisation och de vanliga lagmansdomstolarna, styrda av lagmännen.^ En av orsakerna till detta kan ligga i att lagsagonämndens frälsemän skulle döma över andra frälsemän som hade förbrutit sig mot landslagens kungabalk. Somliga lagmän ville endast upprätthålla sitt eget lagmansting och inte veta av någon konkurrens från centralt håll. Denna motsättning kunde ibland lösas på så sätt att kungens rättskipning sammanföll med lagmanstinget i en lagsaga. Därmed hade landskapets lagman hand om den högsta rättskipningen inom sitt område, även om han vid dessa tillfällen företrädde kungamakten."' Under Magnus Eriksson fanns det flera olika kungliga domstolar och kungliga nämnder, vilket särskilt Ranehök studerat för tiden fram till år 1355.^ Några av dem upptogs i kungabalken och blev därmed permanenta, men man vet inte mycket om hur de sedan fungerade i praktiken. Ranehök skriver: »Under hela perioden 1319—1344 kan man egentligen endast vid ett enda tillfälle peka på att en större rådgivarkrets har medverkat i ett rättsärendes behandling.» Däremot deltog den svenska rådgivarkretsen flitigt i rättskipningen 1344-1347,^ och riksrådets domstolsuppgifter formulerades i stadgorna från 1344 och 1345 och infördes i landslagens kungabalk.^ Under Magnus Erikssons omyndighetstid fungerade drotsen både som ställföreträdande regent och som högste domare.*' Kungens olika nämnder hade flera funktioner och kan inte sägas ha varit en jury i vår bemärkelse. De kungliga nämnderna avgav utlåtanden både i sak- och rättsfrågor och dömde ibland (vid sådana tillfällen var alltså nämnden en domstol). Vid åter andra tillfällen hade nämnden endast exekutiva uppgifter.'' Under Margareta och Erik hade högfrälset goda möjligheter att utöva den ' Nåj;on egentlig instansordning fanns inte; se Hemmer 1956-78. - Karlsson 1890, s. 41. ' Ranehök 1973, s. 153-154. Ranehök 1975. s. 147, 149. Raneheik 1975, s. 65-82, 105. Citatet och .artalen 1344-47 härstammar fran Ranehök 1975, s. 106 och 115, 145. Se uppställningen i kap. 2, s. 39, och Ranehök 1975, s. 123. " Ranehök 1975, s. 107. Ranehök 1975, s. 80-81.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=