91 nar artiklar om förbud för guldsmeder att fördärva rikets mynt och påbudet om hantering av vin. Dessa var )u bestämmelser som berörde städer och inte landsbygden. Avskrivaren kan ha utelämnat de bestämmelser som hans uppdragsgivare inte behövde för sin yrkesutövning. KB B lOOe slutar mitt i artikel 53; själva boken upphör."^ Hadorph I och de texter som överensstämmer med denna (RA B 7 och B 19) slutar också med artikel 53 (hos Hadorph I numrerad som artikel 25), som handlar om den fullsuttnes arv och köp av skattejord, men framställningen är mer avrundad. Hadorph II utvidgar däremot artikel 53 så att alla situationer där bonden kan försöka undandraga sig skatt redovisas. Hadorph II är den enda text som slutar med artikeln omförbud att skada rikets mynt, även omdet i tabellen ser ut som om KB B 54 också gör det. Men avskrivaren har uppenbarligen haft svårt att avgöra var Kalmar stadga slutar. Han har nämligen direkt efter artikeln om rikets mynt fortsatt med artiklar ur 1439 års stadga utan att markera att han byter stadga. Att texterna av 1474 års stadga skiljer sig på vissa punkter och sammanfaller på andra kan dels bero på att stadgan saknar bekräftelse- och beseglingsformel, dels på att den, till skillnad från andra stadgor, är en uppsamlingsstadga."'* Detta innebär att avskrivarna vant osäkra på var stadgetexten slutar. Det innebär också att avskrivarna fört in de artiklar deras uppdragsgivare ansett sig behöva. Alla texter innehåller all ny lagstiftning somfinns i stadgan, t.ex. omfodring. Skillnaderna visar sig i de artiklar sompåverkats av artiklar i äldre stadgor och i den nya landslagen eller somdirekt överförts från dessa. I viss mån kan man förklara åtminstone de medeltida texternas varierande antal artiklar med att olika laghandskrifter har haft olika grundtexter och därmed olika behov. KB B 54 har Dalalagen som huvudtext, och den domare som använder denna lagbok behöver Magnus Erikssons nya stadganden, t.ex. artikeln om vallgång, vilken saknas i alla landskapslagar, och påbudet omatt bonden är skyldig att erbjuda vägfarande härbärge. Dessa artiklar finns inte i texterna från 1500- och 1600-talet (se tabell 6). Redan i samtiden tycks det ha funnits en osäkerhet om 1474 års stadgas omfattning. Man har uppenbarligen tvekat om vilken som var dess sista artikel. Därför har jag i stället valt att granska stadgans inledning. Somliga medeltida texter har ett företal på latin.'Därefter följer; »I den heliga trefaldighets namn, amen.» Med denna åkallan börjar de texter somsaknar det latinska företalet. Sedan följer utfärdarnas namn. Texterna överensstämmer i fråga om uppräkningen av biskoparna och Sten Sture. Därefter finns det återigen skillnader mellan texterna, både i fråga om ordningen mellan de uppräknade personerna, antalet personer och vilka personer som var med vid utfärdandet (se tabell 7 nedan). KB B 100c, tol. 10-15. Sc Schiick 1976, s. 392-393. Se Schiick 1976, s. 536-537. 1 13 114
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=