90 stadgan i rikets register.Ingen av dessa, som säger sig återgå på originalet, har artiklar som behandlar skattejord. I KB B 4 finns visserligen dessa beslut omskattejord införda, men de är skrivna av en senare hand, och denna skrivare påstår sig inte heller skriva av någon Kalmarstadga. Både B 4 och B 1 säges gå tillbaka på originalet, men de stämmer inte överens inbördes; B 4 slutar med artikeln omhusbondeflykt, B 1 slutar mitt i artikeln omödeby. De som skrivit av 1474 års stadga måste ha känt en viss osäkerhet eftersom den aldrig fick någon bekräftelse eller beseglingsformel. Vilken var den ursprungliga stadgans sista artikel? Både Hogenskild Bielke och Erik Sparre förvånade sig i slutet på 1500-talet över att sigill från ärkebiskopen och Nils Sture saknades. De texter som finns bevarade i Riksarkivet ingår i avskriftssamlingar från 1600-talet (RA B 19 och B 2) och säger sig (liksom Hadorph och Örnhielm i sina avskriftssamlingar) återge originalet.*I RAB 19 sägs att texten är avskriven efter »sielfwe Originalet uthi Kongl Archivo». I RA B 2 kan man finna denna text: »rätt Calmarne recess. Enn wiss Copia aff thz förseglade breff som wtgaffs ij Challmarne Anno 1474 B 7 är identiska med Hadorph I."^ Det behöver inte betyda annat än att dessa haft samma förlaga, kanske originalet. RA B 2 påstår sig också utgå från originalet, men den är inte identisk med de andra avskrifterna från riksarkivet, även omden är snarlik. Om man bortser från de medeltida laghandskrifter som säger sig återgå på originalet och håller sig till texterna i 1600-talets avskriftssamlingar, säger sig dessa på ett eller annat sätt återgå på familjen Bielke, någon även på Hans Brask. Men Runell säger sig ha både ett original och avskrifter med Sparreproveniens. Hogenskild Bielkes och Erik Sparres syfte med att skriva av denna stadga var ett annat än vad de medeltida avskrivarna åsvftade vid nedtecknandet av den i laghandskrifterna. Bielke ville bevisa att fodringsskyldigheten inte inbegrep sätesgårdarnas landbor. Han ville också föra i bevis att ärkebiskopen som protest mot fodringsskyldigheten inte beseglat stadgan trots att han står upptagen som utfärdare. Sparre och Bielke är båda måna om att uppge att det är originalet de skrivit av. De medeltida lagmännen och häradshövdingarna har av helt andra orsaker än Bielke-Sparre låtit skriva av stadgan. De måste känna till den senaste lagstiftningen på jordbruksområdet. Kanske är det därför som laghandskrifterna sakKB B 54, tol. 46-51, B 4, tol. 192-196. B 1. tol. 124-126. Schuck 1976, s. 537, nämner mte B 54 men B 1 och B 4. Även Örnhielms .ivskriftssamlmg. LStBJ 25, har flera texter av 1474 ,irs stadga, och den text somsägs ätergiva originalet återg.är pa en av bröderna Bielkes avskrifter: LStBJ 25, s. 345. Schuck 1976, s. 394 not 70. Se även Friedländer 1937, bl. 11. Hadorph 1 och B 19 har dock 2 skeppor korn till tva hästar pa Oland (i art. 5), medan B 2 och B ^ R.^ har 1 1 2 skeppa korn. Vi ser i tabell 6 ovan att RA B 19 och »
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=