GAiSjRJOiiLÄ BIAI« ILÄKSSOM STAlliCSLAGSTJiFjllWMe i SEMIM[EDEiniID]SMS SVIBIRIGE jSi^rESSESlCOEHSEa' BSSMOror u
\ i t I I > ) \ : i I l \ : k 1 K f ! \ ♦ 1 ; < i I / t i ; { \ ; ■\ I r ‘ i \ \ \ \. ; Ki I \ ; r I f V I I • f
K 'H/r A i- i / *{ U ‘ ’ : » .1 ^ '.>* i f l' 'r ' , '■• ,: .,v ■' ■ \ K ' ' ' " i" '■ 1.*^ / 0 ' • ' ‘ f'' ' ' 11,'/’' ■ ' > I -J v'' l /, ' \J.' I' '•j' 1 ' ' -V 1 . V-v I./,,/' .:■ '’'- .,‘)A'''.,''..K.'■''■> -A c - r -• -' iM' / ) t '\ VV' . ;> '^.'►'iv V'V"'^ ^ ,' '‘•'■'"ji- ■ 1 - 4 I' ■ " .V I) ■ 4 •.'r >» ■ h !>X ^ h '• Jj' ■ .'J '' ' ■ XS':-' ' 'y^ '' ■ ^ 'U V- 4 >■-' ' "ll- f. ’V ^ - > V i'^,'"" ',1^' *>i ^ v ; '-''i ' 1V,•'■I '( ■, >'\ V ' ^ .1 '■ r'r / i'1- / V V t '(• 'Ä' '< ' ^ A . I • H • \ ■J^ A^i.; JHVV ( .» ’I. 'V ^ sV ' " Vv"r : r>- V r'- K , ^'•,’- >'■ 'v ' V- ^ ' (-' i X't'< ' -'^ >■ <1’'/! j /'"'-"''i --J ''‘ ' ^I 'Vvri. , I i, C-' /\'< ' T'. ,'v ‘ / - I r i- ! ._* N,'/H ,1 i'''':/^'- iV' / ■ H ,' • ■ • V c .\ il. ,J )■ I .C -i f' \ ■1 • V > c. •, Kl ."-' ■ j ->,< \ .. .. i ' a'.' •" 1 -. ■ s^-y r H. i N. 1* •^t h' i 1 V' r ’ ‘ V • f •< I >• ‘v ' |.'.-‘'S.‘ II y,i ' At: .( ;A'.i ■-''' ‘ X V . AL, * ■ ' ; /‘.i''' ''''i'/ ^ ' /X , • I / 1 >' 1.7'Av'' ll/y- ■ -'/An VI-, - ■' ':wL''l.''i 1 V' A X • / f’-. :• ■I , 1 ',) i 1 i' ','. ■ "v. x'l" V 4v ' .1 L'' ' i''-'• L i< .. s V' / X \ l 'v h •^Ix 1' >■ 1 V //i' ' .,f L '^■1 \< 1 I r . ■'-V ' K Ai-.v 'I • ■V'Av^'/ v L !\"'..i^t a' iv'.> . ‘';'"";v';a'./.', At v''/' 1 t k f 1 • > / - * .'Vi , - i ; i! )- V v;V( . 'V\/ ;v v^^ ./, Viv,-v , -^ ‘ -'>' • • <} K ■ A ' ■■' 'T - .'A V V ^'<’ r 'I ^ ' v' 'V • , V l « v ?V' \"i >' ., <;■ '/'tti;': V ■ \ •••' IV » N, A I ' s Vl ■'• I > Atv , u ■i-x 11 . V * yx-/"^ 4 ; t ? 1 ,4.' <1.^ 'I *■. k - c 'i 'M ]:;■ .. .f. I ‘txx^ ■ i ■ i < — L 't'" ‘ ■' v,‘,.--s’l.,,. . i,.-'..-', V ' •■ .. iv,. A.iV. ~>>S .> 'i ’ : 'S.V^r ■ it A 7-1 , - ! ■ ‘Va*.fv ■’ /' 'i 'i ’ i '■'■■ ' \''v'a'‘ '^ ' '' ' i" 'll V' '' '>'/ \ > "..rtf x tr-'f’'.' v-.i- 'V,- v. vt ..ttfx'-'- .’t'!^.^, 1V- ’■LitVfv.';* .1 ,'v /;;v.it-,*!,„'/'.fvt; ' ff x.wv'/Cvl W. *'V ■ ^ ’V Ail.v . (.,f"V fr'it-f vL.t'''V%t‘ '/'""'VV.' .* f I '“t 'i'- ^ V vy yvy’' t -'Vv'' v'^y'',i/'V t" ' ■ f , V xt'^j 'y , -M-i ^j' ' ^^SVr ■" N ' '' 'f< , 'i 1' VI \f'. .-■ Vv'v7 '7 y;./V''V"^-"’vV'' vr;^ . .. t' vrr.fV " '" tvfiAvvrtr ff H t'vv' •' V t' xV ’"J . 'V. ■ .yi ' ' ^ y ^ V't.i. 'iAV 1 ', Ati ' r . f ’'Or' t; v^--. t’ i \ l " I " f. ' ,1 -S' if . ■v -A--7^- \ ■ ■v, f■ ' •A.-.. V)'.;- i / '\ -rVV 'v ^ ' .Vmi. y ■<■' V- 'a ? f . x' f ! '^V i ^ V 1 ^ 1 4' x-"^ .;> vv-A t Af-xX. v’, v.wy,'.'. •V.‘ V,> X 1 /v \ A ivi '' .7', .t,.' f/ 1 «'v' . VAsV, V'' " ' ■!' A ’■ J /■I / V"'^. I y t.Vi /( ' . 'x ' 'f ' I-V' f ■y*' V f I X ,■■ I'. y . /i V ^ ■ f 1 1 ■ jl ,''M i ‘ - * >. > j I * *' f,.if'i'v,'.y t’'|i <t''.',,A't';ri''.' A /’ 'f , V '■ ■ ' A- ., ^å-' .' • I I ' • ‘ y '"•' \ "MtytixV /, ■Jy y’J ’ I 1 l .» ■ f- j- f; J t V : I / < ^\ i. J / x\,^ . ' r • ' i ' ^ f-i ■ t \ \ f' ' V ,tr t I ^ N'\\« ! f• Uf H J’v I .<r , V - L.y;f r-^'" \ / . y fl V : ■ S' k fV—''f'Vt v./"/: ' ' 't V'-'.* S :l -V' < '>X. fi t \ \ \ I \ V f/ :t; ■ ■/> /• 1 t ( /' V 1 I, n'^ t ■ . Vv' / • / : . u 7 1 t 7 - I • / ■' \. i'' ^1:- /' :•* f. y*, ... . ’/^ W' ^A(,V- ' •■.t" . " •'/l^. ,«xA < '^ L. ' V * t - V ,tfIr' . 'V..''-.i' y...; .v> t I t vr'' I x1 . -A \ 'I* "i \- .\, !i V \ y ■tf"' t X V "A yif A'Ar fyX yi <X V i" '/iZ ^t-.t i-'v^.i .' t ' ■ I V.,- ; ffi-t -r' -7,,v Ly" / TV'.x-•■ '' '' "Af f -I- if"- ‘ ' ivi i-f V' '.ft ' -1' fl ' ' ■' ' '' i<. -<y ■ ff --ii f x1' Y •> f . ’I'x'it)' .^f.,- .f X ?■ , - --- ^ ■'V -A I 1^1 'vl' 1 r i r/ff: ft'ft i r'- fV: \ ' (, 4 'x'\' I i l '.■ I"' •a i' . >r \ ^ \Ni^4 -r* A. i/. > ■y t ■ . ■-'f», C 'fVf'f t ' * 't I ‘'' -fv , ifvfv-v - rjf t 't \ /I t \ ) ■i ".f" '.< ’' 'I -f ry '-' *1*. 'V r '' . t’- .n,.< 's;.t>^ '|i;.l .'■f'v ’ 'T.i ' v'" V'.t ’ 'y. V fZV"--'v-f ■' \. f - ► »X . ' •. .fl ' % .-D V ' ■>■ 'i-'' ■ -f'J> V 'W X\ y. \ ‘ ,-i * ^ (!. u \ ■r ; ^ A 4 // .^ \. \' » ) f.f ^ ■ . \ i .V, '. I < • ■'T. ■ <^ "'>trAv/^'"'^-r''/-»I f.-if .'•i'yft''.\f-ttV/A -. .'■,. vs ' • .t ; 11 K f - Y 4 -7, 'i/, '■V.:Vfvs;f ' » V ' A ■ . r ■ >fV f'/ .\- f '- ^ . ,'. Ax'^ lt ^v,/' .. .x , .tftf”if ,''Vx' :y .,1 rr 1 i 4 ^ j ; V 'Aif 1* ' •> /'* '■ft t '4*- ''■ iV . .11 '' l '> 7V ‘ . _ •!<: i\ 't'<- f Ar r .'lA- tl \ \ ) I ‘|■'-''.-T • / i'.|< .f i A-V ’ ^ t 'f.. f /V 7' iV f f y ■f*'!,' -f.’ x.> K, (. Vit "■' ». r ‘ t tfA.t i; : /./ I i 'i /
f r- i «v/-'‘ ''.r '.f '-y "C.'?*', / i ; ■«.'- V - ' / ^' ■ - \'- \ijv , ■ ■^'V . '; >’'' '/ ' .“■ ' ^'' M -■(-•VC ( '''-^'v^- - ' y • 11. ^V'! 'fr''4■^ .4'r ,>i- .*"''s '., --I' '7^ : ' ' l's- -br-.v.!--i'-.v>v,' ,-,'b^- bs-i-:,; ■.''4’>. -«;' 1' "''■ v.'f rYbl/vat:, ;-;v'r*b^r'Y'.l,YS./'^' ■'Y Y":, f'' -Yyfv'YY'Ysrv'^ »-.'v' '-'■'- y-l' ■''T(■yiÄb' 'i''*'i'i7V.■\-i ;•, •>' b’b«. ,> *"^' ■ ■;-^.'. ^ .i ^Yjv U.J ^ ,,Y- ' YVy v"', V Y-O y ^.v, -YvyY u '; - 'Y-biYy■ :b>4y;=l‘/bb::; Yvb;Y;\^-b^b-v;, , y-. L-bw'-n xvy\-vb.-. . -\(N A , Vb v '^'Ai v Y ^ - VY "- •’1 y/'iV . '/v V*, Y\ ' ,ry-[^’/ y-''<T,'ii. ' Y" ' f/'V■I'i-«'f ■■y^V-r^'-.\' Y/YY y3,YaY:YYYfA5Y YiY', '*.1 ■'-•Vi'ii rb-' • '^-V tY^x' r •' ■-■'■/-■'Rv "'A 71//^^ -= •' 1 y» 1. ■? ■'><> » > _ y .' >J i .'/ ' ^-A il^'' 1 ''/. - b , o.-r "■'j!'Y' /-’yYY5'YY''"x s yy'yA; ■..b*f,■>;■ -yy'-i''v-> ^y'bA'b'b'Vv 'V,’b' '>, ' 1-^iY-A''-b■;'/ «-• -b-,'-Y..Vb':Ay:/l. y-YY Av ^-Y AY'A'-Yy’■Ä A'^YY V V' A-'- >- r V. <•''*;■ ;.-v b^ • v'^ ,'.''\n<i ■ ,-• "v-r * -y ;> '•Yb'Y ;''A( ■<' ~;Y,. ■ V ’b,V.A< ' y-'V< - 4.b Nb'-AiY ^-'v! ,-y‘< ,-m' b'Yi.' " ^ y»YbybbybbSt««b'bp.?;- < '■ ,1»^* ? ■ 1-0 ■ ./'^ 1\ V'y,r'r >JI.' ,,/Y; vb' t . v>Y ■.* IJ-'Y'J bir-V .'i'V''’.;-'i( V/'-I*?'■;■'</, .>.•',7 ->-, bc. -v*; ■.' v '.?bb ■- ' - A Sb'■' i'T' ' - r Vi" ) ;c?-'yA'','A,>''-'b.y /' f -vy^ » r. y,'’■'YA/' .'’-^Y■ ^, b'Y' ■ "^..Vy-T/ • Y iY.v\!';,. Y - Y’vY- ' ^ Y Ya y; X cy r'Y, ; ' -. >' ''Y«. ,Y - V ' 'Y '-Ji " ‘ : . ,'•' -vA/ Avt,-'-' ' Y Y'- > • ■ • "b-x'y-. • ry'b'vr,'^-,.-^4^^^ •"VA ,W I »i YY-,A\''''■;'^-.v.Y;Y Y'aY ' Y.-Y >■'' </ -'^i> .^i v-'bYVY-'^>/A'‘-'''>'^' -Vy '<y^'I-Y'V ;' P ' ,T.r-i y•'YYyf'.'yA''.v^y .. M -'• A,b-V^'f->. ("I A •<-,'>■ . YY0<YY^YYYf^YYA^^fes-YYY'.vYA... -. ;'YA YY b Ytyy i-Y-'Y aAY A'^/'YY'' '^' -bv'Ab.-y.''; bb/' .■ ' y- , AbY^iYYybyYAv'YYyA- 'AA'yAbA.A'.'r-^- y./'V's-Avvi-'b , ^ hr- V y '' I X I I i ,/ ■-'/ •>< A ‘ ' '• 1 • Y"i, •■ ■'."u -C' . '. , b, J. 0, |/', '-y/b ' '*‘1'' 'A >®\. Y'bj.,, j ^ /> v's y vyYi ‘4.'j < j' ' ■ A'y• y 't .»-, V i r; , r ' -5 Y“rY , b ■,, b ' #.'7 ' -Y$y,^vY yo.b'' ':A '■';VAf -*# t w •v ^ ? / -I. - >' n !■_ I 'I V \ I :v bb \ y'-/V/.y: •.^ » i si- ( I • jr- Y Jt . r^ O r-’ I I ^ . » 1 ^rA'iY’YA/A* y >: fr> :. j \ YY^IY 4.. - ^A.rA- ■i'. /. ' V' ^l J V*" s. >/ ^V-5 ' rYV^ b.Ybi ibbb .b'-'y-V ‘ in-*. vU' b.,b ' r'^Y-YY yy !- V V', 1. ‘A .V ' •'< ^ A> • ^ .r - "N y' I /> ; 1 v'' -IV '.-J>. V^•! . 4 • V- •' '..xA . }k \ ; ,,r 'sA. - -,; .y-YVY --.vv ' Y'l -•'•r , ,t Y.-'v'- AyY./ a y Of.'\r^r> ""ft hwt i ~ a"' 1<' / ' ■ ^ V SKN.,., ''V-' '"'' ■ v/yy-b, "' -A ''y-4 '^-js li'l A" ' AY;irY’rs.AY^ b*v ' ^. ) \ b'vJ'.' y;.-, .',b.f,-:;.hb‘r'J Ä' - V^bb '■• ' V sb.M /?' ►Vs;f/ ' .. M ' b ^ I , ( '>Vs; ( 'l^.- Y. I .» 't'^- A •'\y \ * AY.yYYovYY^ y Y,<>':-. bv.--'b ■ '■,Y j / I vA '-lY' b. •>' ■ r-» " A A^ ^ Y-; bvi'b-'' yb *i y * ■> ' A (\ ~ 'S'-Y- Y Y M ' /V '■' ■YYI/Y'VV-rV b-■-.YYAx^Y,;Y;Y t-lx- - b i. , ;*1 ' .,.t, -v #,\ * Xb ■ y \ ": 'i w. >v i.. \\ b - • 1 ^^ V -"r • v/ .'iv‘-y./ \ <''‘ "•' -Xb b ' ✓ . I . •*» -
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OFIN
■ ' ' •'■ - . ■ ' ■ • ■ • • ■ f. . ' .-... v .r •^- :;f -i‘ ■'. ., •y x* f* ■■ •' I ,- I t; r : *\ * 1 \ % .K f f ■\ •».. - ; ; I ; ( .* I \ I m I r* V ^ . #»* •. * ; 4 t : - * ■ -■«.• r • ; ■t?- •y t t Ik. X' -I ; 4 •r* .li. ' ‘y • •• r • % . . t ■■" r H ,• . ( f tflr; :■ -.* \ ■■■V-..1
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK FEMTIOFÖRSTA BANDET NERENIUS & SANTÉRUS FÖRLAG AB, STOCKHOLM 1 DISTRIBUTION
•i.-f -T i- K éi i \ r t i -•* V. 1 r- ^4 i é ..-.i < I». • -f j ► ( J. i. T .•i “•‘w fii ^ -v ■*«f * y x. V w <» • V f ‘j i. ?* (i ! ; i 'j'-- -.Vv^ » -ii * t 1, J 1 V *• j •iV'"'! •«>\4 I ■ ■ -'T-VJ • i’i. -i - -i ‘.v’'; •' •• il' /. I • \ y ■r' U r I r i «. 1 : 1 1 .•». K. -*w>- ■- * •:j-' ■ \ U r >« ■ 9. .. \ ’■?. ■J . ••; • <' ■ » V k
Gabriela Bjarne Larsson STADGELAGSTIFTNING I SENMEDELTIDENS SVERIGE MIT EINER DEUTSCHEN ZUSAMMENFASSUNG LUND 1994
Akademisk avhandling för filosofie doktorsexamen vid Stockholms universitet 1994. Doctoral Dissertation. Department of History, StockholmUniversity, S-106 91 Stockholm. Abstract The subject of this thesis is all preserved secular statutes in Sweden from 1350 to 1500, with the exception of city privileges and statutes. The formal changes in these statutes and their contents are analyzed. A thorough investigation of the relationship of the statutes and their influence on the Swedish National Law of King Magnus Eriksson from approximately 1350 and the National Law of King Christopher from 1442 is made. The aim of this study is to investigate how the royal power (Sw. kungamakten) on the one hand and the aristocracy (Sw. högfrälset) on the other used statutory legislation to obtain political or economic power. It also analyzes the consequences of such legislation for the peasants. The statutes are here considered as a contract between the royal power and aristocracy concerning their different claims to political power or their claims to land, yield and farmers. Statutory decisions concerning the relationship between royal power and aristocracy were, to a great extent, incorporated both in the National Law of King Magnus Eriksson and in the Lawof King Christopher. By incorporating these statutes in the national laws, the roval power and aristocracy gained control, regulated their mutual relationships and legitimized their power. The statutory legislation differentiated the heterogeneous mass of peasants. This population was divided into the categories Crown peasants (freeholders, Sw. skattebönder) and peasants of the nobility (tenants, Sw. landbor). Through statutory legislation, the Crown tried to maintain the amount of freeholders (almost 50 % of this population) and to increase its revenue through new taxes. The Crown thus obtained greater control of the freeholders’ land and its cultivators. On the other hand, landlords united and there was therefore less mutual rivalry over the tenants, as the nobles tried to bind them more closely by submitting them to new rent fees. Even so, the Swedish tenants were able to maintain their independence. The balance of power between Crown and nobility, as well as the fact that they shared the peasants between them, ultimately meant that freeholders remained freeholders. Their land became economically sound enough to pay taxes to the Crown and in the long run, the Swedish freeholders obtained unique political power. Key words: royal statutes, national laws, legislation, legitimacy, freeholder’s land, contract, the Crown, Late Middle Ages ISBN 91-85190-51-9 ISSN 0534-2716 (^ Gabriela Bjarne Larsson och Institutet för rättshistorisk forskning Tryck; Bloms Boktryckeri AB Lund 1994 Den på titelbladet avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Förord Professorerna Herman Schiick, Klas Åmark och Lars Nilsson har läst hela avhandlingen. Nyttiga synpunkter på inledningskapitlet (kap. 1) har jag fått från äldrehistoriska seminariet i Uppsala under ledning av Thomas Lindkvist och av Klas Åmark. Herman Schiick har lagt ner mycket arbete och tid på att granska och förbättra källkapitlet (kap. 3), och Janken Myrdal och Mauritz Bäärnhielm har givit synpunkter på kapitlet omlandbostadganden (kap. 6). Vissa kurser och seminarier har varit viktiga för mig: 1985 höll Claes Peterson en föreläsningsserie omnaturrättens historia och 1987 hade Christer Winberg en temakurs i svenskt agrarsamhälle. Christer Winberg och Klas Åmark höll också i teori- och metodkursen, sombetydde mycket för mitt sätt att se på mitt ämne. Hjälp med källanskaffning har jag fått av Åsa Östanskog Rothoff, Göran Bäärnhielm och Janken Myrdal; hjälp med litteraturanskaffning av min far Georges Bjarne och min man Mats Larsson; hjälp med fornsvenskan av PerAxel Wiktorsson och särskild hjälp med latinet av Hedda Gunneng. Goda seminariekamrater har Linnea Forsberg, Björn Furuhagen, Mats Johansson och Robert Sandberg varit. Robert har välvilligt ställt sina synpunkter till förfogande även efter det att han själv disputerat. Givande diskussioner har jag haft med Maria Sjöberg, vid tillfälle även med Sigge Rahmqvist. Vänligt bemötande har jag fått på Historiska institutionens expedition i Stockholm, på Svenskt Diplomatarium, RA, och på Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning. Min bror Mikael Bjarne har i fem års tid tillhandahållit dator och program¬ vara. Trots alla dessa personers bidrag skulle denna avhandling aldrig ha kommit till utan min man Mats. Jag har helt och hållet stiftelser och fonder att tacka för finansieringen. Min utan tvekan största tacksamhet riktas mot Institutet för rättshistorisk forskning somunderstött mig i flera år och somanpassat sina bidrag efter min egen forskningstakt (avbrott för moderskap och vård av barn). Institutet har också tagit in avhandlingen i sin vetenskapliga serie. Övriga stiftelser och fonder som givit bidrag är Svea Orden, Ellen Fries’ fond, Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen, Petersenska Hemmet, Helge Ax:son Johnsons stiftelse, Evers & Co:s fond, Hildebrandsfonden och Kungl. och Hvitfeldska Stipendieinrättningen. Vallentuna i april 1994
f s \ I « •% I •« V >'1 :v5,«. ; *■ F '7 . 1 T* '■ ■% ■ 1 « » r;" F, ' T rr V i .T O, I . "i S' \ •• I • T. V >! .1
Innehållsförteckning TABELL- OCH FIGURFÖRTECKNING XII 1. KONFLIKT OCH AVTAL Allmänna utgångspunkter och definitioner Stadgelagstiftning och avtal Rätt att äga, skyldig att ansvara Legitimitet Maktresurser Aktörer, intressemotsättningar och fördelning av resurser . Syfte och styrande förutsättningar Avgränsningar och tidigare forskning Avhandlingens uppläggning 2. RIKSLAGSTIFTNING I SVERIGE TILL OCH MED MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG Lagstiftningsmakt Kunglig domstol Kungliga inkomster Kungliga privilegiebrev - stadgor Lagstiftningsrätten Stadga - lag Övrig kunglig lagstiftningsmakt Frågeställning Alsnö stadga 1279-1280 Alsnö stadgas artikel 2, edsöreslagstiftning Alsnö stadgas artikel 3, »fralseartikeln» Alsnö stadgas artikel 1, »gästningsartikeln» Skänninge stadga 1284 Magnus Ladulås stadganden i Upplandslagen Rikslagstiftning efter Upplandslagen Magnus Erikssons stadgor före landslagen »Skara stadga 1335» Skänninge stadga 1335 Uppsala stadga 1344 Tälje stadga 1345 Kungabalken i Magnus Erikssons landslag och stadgelagstiftningen Högmålsbalk och edsöresbalk Landslagens ikraftträdande Motiveringar för lagstiftning Syftet med lagstiftandet t.o.m. Magnus Erikssons landslag 3. STADGORNA 1350-1500 Inledning 1352 års stadga, Jönköping Sammanfattning 1352 års stadga 1 2 5 6 8 9 12 12 15 17 17 18 19 20 20 21 21 22 23 26 27 29 31 34 35 36 37 38 39 39 41 44 45 46 48 52 59
X 1375 års fridsstadga, Stockholm 1376 års stadga, Stockholm 1380 års stadga. Tälje 1403 års stadga, Uppsala 1413 års räfstetingsstadga, Stockholm 1413 års stadga omkrogars upprättande, Stockholm 1414 års Växjö stadga och 1414 års Skara stadga 1414 års landbostadgor för Växjö och Skara 1414 års Växjö stadga — rekonstruktion av stadgetexten 1414 års Växjöstadga - innehåll 1414 års Skara stadga - rekonstruktion av stadgetexten Jämförelser av innehåll i Växjö 1414, Skara 1414 och »Kalmar 1483 1414 års Skara stadga och 1414 års Växjö stadga - sammanfattning 1437 års stadga, Strängnäs 1437 års stadga — rekonstruktion av stadgetexten 1439 års stadga, Stockholm 1441 års stadga, Stockholm 1442 års stadga, Lödöse 1444 års stadga, Kalmar 1453 års stadga, Stockholm 1458 års stadga, Stockholm 1459 års stadga omskattejord, Stockholm 1459 års fridsstadga, Stockholm 1462 års stadga, Köpenhamn 1474 års stadga, Kalmar 1485 års stadga omkvarnar. Jungfruhamn 1485 års stadga ommalmberg, Strängnäs 1489 års stadga, Stockholm 1493 års stadga, Tälje Sammanfattning Stadgelagstiftningens former och förändring över tid Stadgelagstiftningens innehåll 4. HÖGFRÄLSET, DOMSMAKTENOCH KRISTOFFERS LANDSLAG Kung, råd och rättskipning Frågeställning Landslagarnas rättegångsbalkar och 1413 års räfstetingsstadga Edsöresbrott i MEL, 1375 års fridsstadga och KrL Fördelning av det förbrutna Det processuella förfarandet Skillnader mellan landslagarnas edsöresbalkar och kungabalkar I stället för kyrkobalk? Sammanfattning 59 60 60 61 62 63 63 63 64 67 69 71 74 75 76 79 82 83 83 84 84 84 85 86 86 93 93 94 95 95 95 97 98 100 102 108 108 113 117 123 127 5. »BONDASKATT» 130 Inledning Skatt och ränta 130 132 Skatt - en motprestation? Vemär bonde? Frågeställning 133 136
XI Vilka beskattas enligt 1352 års stadga? .... Skattefördelande nämnd Skattehöjningen 1403 och dess följder .... Extraskatter Drottning Margaretas stadga 1403 Rådsförslaget 1403 Jämförelser Gärdskatten 1403 och Engelbrektstiden Beskattning av bondelandbon 1437 Ödebyn i Kristoffers landslags byggningabalk Jordstyckning och skatt 1459 Fler personer på bondens gård beskattas 1474 Ytterligare bondaskatter Humle 1442 Fodring Sammanfattning 136 139 141 141 141 gärdbeskattnmg av bönder 142 om 146 147 147 149 150 151 151 151 152 153 6. LANDBOSTADGANDEN Inledning 156 »Landbostadgor» Frågeställning Landbo Skara stadga och Växjö stadga 1414 - inledning Dagsverken enligt stadgorna 1403, 1414 och 1474 Uppsägning och avhysning Uppsägning enligt landslagarna Uppsägning enligt stadgorna 1414 Avhysning enligt landslagarna Avhysning enligt stadgorna 1414 Uppsägning och avhysning enligt Växjö stadga 1414 och Skara stadga 1414 - sammanfattande kommentar 157 159 159 161 162 163 163 164 165 166 166 Uppsägning och avhysning i Kristoffers landslag och Kalmar stadga 1474 Flykt från husbonde i Kristoffers landslag och i stacfgorna 1474 och 1489 Underhåll av hus och gärdesgårdar Underhåll av hus enligt Skara stadga 1414 Underhåll av hus och gärdesgårdar enligt Kristoffers landslag Gärdning enligt Kalmar stadga 1474 167 168 169 171 172 173 Körslor och öl 173 Humle 174 Humleodling enligt stadgorna 1414 Humleodling enligt Kristoffers landslag Humleodling enligt Kalmar stadga 1474 Fodring enligt Kalmar stadga 1474 Sammanfattning 174 175 176 177 179 7. DRAGKAMP OMSKATTEJORDEN Inledning 182 Konfiskering Jordtransaktioner .... Intressemotsättningar Frälsets rätt till jord 182 183 184 185
XII Skattebondens rätt till jord Begränsning av möjligheter till köp Begränsning av rättigheter till arvejord Greger Matssons lagmansdombok 1490—1494 och Riksens stadga Sammanfattning 8. STADGEAVTAL OCH KONTROLL Konflikt eller samverkan Stadgelagstiftningen framtill Magnus Erikssons landslag Kungamaktens resurser en gång till Kristoffers landslag och högfrälsets makt Samverkan och presumtiv konflikt Resurser utanför kungamaktens kontroll Förändring? Hur stadgelagstiftningen legitimeras Stadgelagstiftningens konsekvenser för bönderna Kronans kontroll över skattejorden Fler skatter och avgifter Differentiering av bönder? 191 192 195 198 204 206 206 208 209 213 213 215 216 218 218 219 220 ZUSAMMENFASSUNG KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 223 Använda förkortningar Otryckta källor Tryckta källor Tryckta arbeten 236 237 238 239 Tabell- och figurförteckning Tabell 1. Brott i Alsnö och Skänninge stadga somleder till fredlöshet och godsskövling samt deras inplacering i Upplandslagen Tabell 2. Fördelningen av artiklar i ett urval texter av 1352 års stadga Tabell 3. Fördelningen av artiklar i ett urval texter av Växjö stadga 1414 Tabell 4. Fördelningen av artiklar i ett urval texter av Skara stadga 1414 Tabell 5. Fördelningen av artiklar i ett urs-al texter av Strängnäs stadga 1437 Tabell 6. Fördelningen av artiklar i ett urval texter av Kalmar stadga 1474 Tabell 7. Utfärdare av 1474 års stadga i ett urval texter Tabell 8. Humleodling för landbor i Växjö stadga 1414, Skara stadga 1414, Kristoffers landslag och Kalmar stadga 1474 Figur 1. Förhållandet mellan Magnus Ladulås stadganden, landskapslagar, Magnus Erikssons stadgor och Magnus Erikssons landslag
1. Konflikt och avtal Allmänna utgångspunkter och definitioner Vid 1300-talets mitt hade Sverige genom vapenmakt och lagstiftning blivit ett sammanhållet rike. »Med termen ’rike’ betecknades ursprungligen just sammanfattningen av en konungs maktbefogenheter», enligt Nils Herlitz.' En rikstäckande lag hade börjat tas i bruk, senare kallad Magnus Erikssons landslag. Men det var fortfarande de enskilda landskapen sombeslöt omden nya landslagen skulle användas.’ I och med landslagens tillkomst hade kungen etablerat sig inte bara somhela rikets kung och domare utan även som lagstiftare inom särskilda områden. Denna lagstiftning hade inte varit genomförbar utan samtycke frän kungens närmaste krets. Kungen innehade viss lagstiftningsmakt, men besluten blev värdelösa omde inte godkändes av »kungens män».-^ Under senmedeltiden var kronans makt över den svenske bonden fortfarande begränsad; med bonde menar jag den fullvärdige samhällsmedlemmen. Hans förhållande till jorden varierade frän total bruknings- och besittningsrätt till enbart brukningsrätt."* Oavsett vilket hans förhållande till jorden var, ansågs han somfullvärdig samhällsmedlemomhan var fast bosatt. I juridiskt avseende var han självständig och hävdade sin familjs rätt att hämnas oförrätter och att själv vara målsägare och föra talan i alla tvister. Ett brott var i mycket högre grad än idag ett brott mot fysisk person, och det vår denna person somåtalade {aakiicre). Det var alltså inte ett brott mot enbart juridisk person (somidag lika väl kan vara en institution). Sällan var det kronan eller någon annan instans som väckte åtal. Idag finns det offentliga åklagare, och ett brott är i mycket högre grad än under medeltiden ett brott mot samhället. Det är därför som man under medeltiden kan finna förbud mot att föra talan å någon annans vägnar. Kronan försökte få fler brott in under kategorin brott mot samhället för att få åtalsrätten, men den hade endast lyckats få åtalsrätt för några brott riktade mot kungamakten. ' Herlitz 1964, s. 17. ^ Holmbäck &Wessén 1962, s. LVl-LXII, Strömberg-Back 1963, s. 145. Lagerroth 1947, s. 18, påpekar att MEL KgB 1 :s uppräkning av rikets beståndsdelar, ecklesiastiskt och judiciellt saknar motsvarighet i andra lagar i Europa. Lagerroth tolkar detta somett bevis för att Sverige var »en förbundsstat». ^ Strömberg-Back 1963, passim. Detta gäller inte bara för det svenska riket utan även för andra europeiska riken vid denna tid. Se t.ex. Wolf 1973, passim, Genicot 1977, s. 30, Kaufmann 1984, s. 38, Fenger 1983, passim. ■* Österberg 1992 s. 82.
2 Kronan eller kungen hade två olika typer av representanter på lokalplanet: för det första fogden, uppbördsmannen som inkasserade skatterna, för det andra domaren på de ting bonden måste besöka. Både kungen personligen och kronan uppfattades av bonden som den institution som garanterade rättvisa och som löste konflikter.- Rättvisa uppkom genom att samhället hade rättsbundna förfaranden (tinget), och det var kungen som stod som garant för dessa. Samhället var inte rättvist med utgångspunkt i det jämlikhetsbegrepp vi har idag. I stället uppfattades det under medeltiden som rättvist att någon föddes rik och förblev rik. Den somrättmätigt hade ärvt eller rättmätigt skaffat sig något hade rätt att behålla det. Alla i samhället ingick i ett samhällsfördrag somsade att den enskilde avstod från vissa rättigheter för att dra nytta av andra av samhällslivets fördelar.^ Detta överensstämde med den ideologi somkyrkan företrädde: att Gud instiftat den världsordning som alla var en del av och som ingen ifrågasatte. Den kristna lära som kyrkan förmedlade var inte bara en sedelära utan även ett svar på meningen med tillvaron: [Människorna] förstår sig som delar av en ändamålsbestämd helhet, gemenskapen eller samhället. I denna gemenskap är det primärt inte fråga om att eftersträva förändringar i den givna ordningen, utan om att upprätthålla och förbättra den alla enskilda ändamål omfattande normativt givna existensen.^ Med hjälp av den riksomfattande lagen försökte de styrande konsolidera riket och sitt eget maktinnehav.^ Men redan Magnus Eriksson fick svårigheter. Så småningom ledde dessa till att kungamakten överflyttades på regenter som hade sin auktoritet och sina resurser utanför Sverige. De inhemska släkter som gjorde anpråk på makten använde lagboken som argument för sina påstådda rättigheter.^ Stadgelagstiftning och avtal I denna avhandling vill jag analysera hur kung och högfrälse använder sig av stadgelagstiftning för att nå sina syften. Kerstin Strömberg-Back, som i sin idéanalytiska avhandling Lagen, Rätten, Läran behandlar 1500-talet, hävdar att rätten att lagstifta blev en maktfråga mellan dessa två parter.Min uppfattning är att högfrälset under senmedeltiden först strävade efter att få kontroll ^ Christensen 1978, s. 27. Österberg 1991, s. 66, 83, skriver att de institutioner som fanns för bönder fungerade som konfliktlösare mellan individer. Staten var svag. Skillnaden mellan det privata och det offentliga var i stort sett obefintlig. »Kungafamiljen och staten glider samman.» * Rawls 1971; hans rättvisebegrepp har varit min referens. ^ Peterson 1985, s. 283. * Jag sällar mig till de forskare som i rikslagstiftandet främst ser konsolideringsvil)an som den pådrivande kraften: van Caenegem 1973, Genicot 1977. ’ Österberg 1991, s. 65, somciterar Hastrup: »a society was defined through the law». Strömberg-Back 1963, s. 44.
3 över tillämpningen av lagarna genom den kungliga domsmakten; därefter riktades dess ambitioner mot lagstiftningsmakten. Lagarna behövde av olika anledningar förändras. Ibland behövdes det snabbare förändringar av lagen, och då använde man sig av stadgelagstiftningen. Stadgorna kunde utnyttjas för att senare ändra befintlig lag eller lägga till ny lagstiftning. Det är dessa typer av lagstiftning som kallas för stadgelagstiftning. Mitt huvudsakliga källmaterial utgörs av de riksstadgor som tillkom 1350— 1500. Stadgorna hade i flertalet fall formen av kungliga öppna brev riktade till vart och ett av Sveriges biskopsdömen. Breven bevarades i stiftstadens domkyrka, somdärmed utgjorde stiftets arkiv.” Lagmannen läste förmodligen upp breven på lagmanstinget och häradshövdingarna inomlagsagan skrev in demi sina personliga lagböcker eller i häradets exemplar av landslagen. Därefter använde varje häradshövding sin version på häradstinget. Det är i dessa laghandskrifter stadgorna finns bevarade idag. Stadgorna kan vara ett resultat av en kamp mellan intressegrupper eller ett resultat av andra öppna konflikter (t.ex. Engelbrektsupproret). Men parterna kan också ha haft sammanfallande intressen. Själva stadgan blir juridiskt sett ett avtal mellan parterna.” Innehållet i de senmedeltida stadgorna reglerar i båda fall viktiga och eftersträvansvärda resurser, framförallt ekonomiska. Stadgorna speglar därigenomett samhälle i vardande och förändring. Stadgorna ses främst som en konsekvens av förändringar, t.ex. i maktförhållandena, som skett före lagstiftandet.” I dessa fall används alltså stadgelagstiftningen inte som styrmedel för att förändra samhällsutvecklingen. Stadgorna blir avtal i vilka förändringarna befästs eller regleras. Att stadgorna uppfattas som avtal kan säga något om striden som föregick deras tillkomst, men det är inte konflikten i sig som intresserar mig utan de ämnesområden somär föremål för konflikt. Det är inte heller maktförhållandena som jag i första hand vill undersöka utan lagstiftningen själv och dess konsekvenser. Jag menar att det finns en växelverkan mellan förändringar som leder till stadgelagstiftning och stadgornas påverkan på de samhällsföreteelser som är föremål för stadgelagstiftandet. Stadgelagstiftningen kan med en modern term också anses vara dåtidens »institutionalisering» av maktförhållanden.” Detta innebär att stadgelagstiftningen är tillkommen på huvudaktörernas initiativ för att reglera fortsatt handlande. När avtalet väl var fastställt, blev det svårt för kontrahenterna att genomföra ändringar; ändringar krävde nya förhandlingar. " Upplysningar om förvarandet av stadgebrev finns för flera stadgor i själva stadgetexten. Se Hadorph 1687, s. 42, 53. ’’ Olsen 1978, s. 50, påpekar att lagmannen i Norge åläggs att inomtre veckor efter fattat beslut meddela sitt eget rättsområde. Senast hos Norseng 1987, s. 75, sompåpekar att von See och särskilt Kern inte är främmande för en uppfattning om lagstiftning somavtal. Mathiesen 1985, s. 81. Efter Amark 1990, s. 12-13.
4 Ett medeltida lagstiftningsbeslut låg fast för all framtid, även omdet ändrades genomett nytt beslut. Lagen var evig och uppfattades somorubblig, därför att den var en del av världsordningen som var oföränderlig och oersättlig. I abstrakt mening var lagen oföränderlig i tid och rum, medan tillämpningen av den i livets konkreta situationer skiftade.*^ Det äldre beslutet upphörde inte automatiskt att gälla när ett nytt tillkom. Jag skall studera om denna uppfattning omlagens orubblighet gällde för stadgorna. Lagar påstods under medeltiden ha tillkommit därför att världen hade förändrats, inte därför att världen behövde förändras. Lagstiftningen användes således inte som ett instrument att förändra världen med. Frågan blir omstadgorna var närmare knutna till nyligen inträffade förändringar än lagarna. Bekräftade stadgorna en redan skedd förändring eller åstadkom de förändringar? Var stadgor lättare att använda somstyrmedel än lagar? Jag vill pröva omstadgelagstiftningen användes somstyrmedel. Stadgan kan ha varit ett styrmedel för den som innehade lagstiftningsmakten. Men lagstiftningen måste av makthavarna kunna underbyggas med annan makt för att kunna användas som styrmedel. Om stadgelagstiftningen använts som styrmedel, innebär det för mig att den var ett resultat av maktutövning vid tidpunkten för beslutet.*^ Men det måste påpekas att lagstiftningen sällan var ett absolut instrument för styrning under min undersökningsperiod, eftersom kungamakten inte var en suverän lagstiftningsmyndighet.*^ Sällan kontrollerade centralmakten tillräckligt stora resurser för att kunna använda lagstiftningen på detta sätt. Lagbestämmelserna hade större eller mindre auktoritet beroende bl.a. på hur mycket makt somkunde sättas bakom dem. De aktuella maktförhållandena var kanske avgörande för vilken rättsregel som tillämpades i det enskilda fallet.'^ Av avgörande betydelse var också huruvida bestämmelserna uppfattades som legitima. Legitimitet hade sådana bestämmelser som redan var accepterade. Därför ser lagstiftningen ut på ett särskilt sätt: antingen bevarar man ord för ord den gamla rättsregeln, och då förändras i stället betydelsen av den, eller bevarar man så mycket som möjligt av den ursprungliga texten och ändrar endast det som för tillfället behöver ändras.**^ Detta tillvägagångssätt belyses särskilt i kapitel 2 och 4. Genomatt lagstifta på detta sätt tillgodosåg man inte bara kravet på hävd och orubblighet/evighet hos lagtexten, utan framförallt tillgodosågs två egentligen oförenliga krav i juridisk verksamhet: å ena sidan bör rätten vara konstant så Teubner 1974, s. 31, Torkelsen 1984, s. 236, Genicot 1977, s. 19, Strömberg-Back 1963, s. 38, och särskilt Peterson 1985, s. 282. Mathiesen 1985, s. 84. Norseng 1987, s. 67. ” Norseng 1987, s. 66-67 och 73. Man påstår sig återupprätta en återfunnen gammal lag som förbättras eller förklaras: Wolf 1973, s. 549, Torkelsen 1984, s. 243, Kaufmann 1984, s. 100: reformatio, renovatio.
5 att lagarna alltid tillämpas likformigt, å andra sidan bör lagen vara föränderlig och anpassas till nya förhållanden. Rättsreglerna förändrades i princip inte, utan tolkningen av demförändrades.^' Detta sätt att stifta lag får konsekvenser för min undersökning. Stadgelagstiftningen måste alltid ses i ljuset av Magnus Erikssons landslag och Kristoffers landslag. Landslagarna och stadgorna måste jämföras med varandra, eftersom lagbuden med stor sannolikhet finns i båda men med viktiga förskjutningar i innehållet. För att förstå en rättsregel i en stadga måste jag försöka finna den i äldre lagstiftning. Rätt att äga, skyldig att ansvara Alla människor i det medeltida samhället gjorde anspråk på resurser med motiveringar som i första hand byggde på en äganderättsuppfattning som utgick ifrån att man gjorde anspråk på det man ansåg sig ha rätt till: bonden ansåg sig t.ex. ha rätt till medbestämmande i angelägenheter som berörde honom, kronan ansåg sig ha rätt till skatt, högfrälset ansåg sig ha rätt till domsmakt och gjorde anspråk på lagstiftningsmakt. Jag uppfattar det medeltida samhållet somsynnerligen inriktat på människors äganderätt, äganderätt i betydelsen rätt att äga rättigheter. En samtida filosof, WilliamOccam (d. 1349), anser att samhället bygger på rättigheter för den enskilde: för det första rätten till frihet ur rättssäkerhetssynpunkt, för det andra rätten att försvara sig mot våld och för det tredje rätten till egendom. Statens uppgift är att beskydda invånarna och att döma och straffa. Äganderätt innebar inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Husbonden »ägde» sina familjemedlemmar och sitt tjänstefolk likaväl som han ägde sina djur. Ägandet innebar att han bestämde över dem, att det var han somfastställde regler för hushållet, att hans ord var lag. Dessa anspråk på rättigheter får inte missförstås. Rätten att äga tillerkände visserligen ägaren en viss makt över dessa djur och människor men framförallt ett visst ansvar. Enligt lagarna fick ägaren stå till svars för begångna brott av omyndiga barn och kvinnor. Åsamkade ägarens djur någon skada på grödor, andra djur eller människor, fick han också stå till svars för detta. Ägaren ansvarade inte bara för gårdsbefolkningens handlingar, han hade också en skyldighet att skydda dem mot allehanda faror. Rätten att äga innebar inte uteslutande makt och rättigheter utan också omfattande skyldigheter och utökat ansvar. Kronans förhållande till frälsegruppen var en sorts »avtal»: frälsemännen åtnjöt skattefrihet på sina jordar i utbyte mot att de gjorde kronan tjänst som krigare. Man kan säga att kungen hade en sorts överäganderätt till frälsefriAhlandcr 1952, s. 11. Occami Christensens tolkning 1945, s. 215—216.
6 heten: om frälsemannen misskötte sin tjänst eller av annan anledning inte kunde sköta den, drog kronan in frälsefriheten. Det finns däremot inget som tyder på att kungamakten hade rätt att dra in skattejord, omskattebonden inte kunde erlägga sin skatt. Kungamakten ägde inte skattebondens jord, den ägde han själv. Kungen hade bara rätt till skatten. Lagar i formav avtal, privilegier och stadgor fungerade som rättsliga skyldigheter eller rättigheter för demsom de riktade sig till. Det var snarare den kristna läran som utgjorde det grundläggande normsystemet. Även när man innehaft ett betydelsefullt ämbete, t.ex. ett biskopsämbete, och kommit i åtnjutande av dess intäkter, betonades i eftermälet huruvida man hade förvaltat det väl. Att förvalta något väl betydde att man hade utökat intäkterna.Det positiva eftermälet innebar att innehavaren varit en hedervärd person. Givetvis medförde ämbetet också en viss materiell makt, men denna begränsades genom att innehavaren hade svårt att utöka makten för sin egen del. Han måste alltså tänka på sitt eftermäle och på livet efter detta. Legitimitet Att inneha kungamakt eller biskopsstol innebar visserligen makt och rikedom, men i båda fall gjordes sträng åtskillnad mellan ämbetets tillgångar och enskilda tillgångar. Ämbetet gav onekligen innehavaren makt, men makten kunde enbart brukas utifrån de rättigheter ämbetet innefattade. Innehavaren kunde försöka utöka ämbetets rättigheter och på så sätt få mer makt, men att utöka ett ämbetes maktbefogenheter tog lång tid och krävde förhandlingar. Förhandlingarna kunde leda till avtal, och den utökade maktbefogenheten fick därigenomsin rättsliga legitimitet. Överhuvudtaget präglades det medeltida samhället av ett samhällsfördrag mellan olika grupper. I de eder somfinns intagna i Magnus Erikssons landslags kungabalk försöker de styrande knyta olika grupper i samhället till den gemensamma politiken.Alla visste sin plats och kunde inte överskrida sina rättigheter. Vad man kunde göra var att få mer av det man redan hade. Det intressanta blir att studera hur man legitimerar sina strävanden. Den inhemska politiken styrdes naturligtvis i viss mån av de omgivande ländernas handlande gentemot Sverige. Kampen både på det inhemska och det utländska planet fördes med hjälp av dokument som bevisade rätten till det man gjorde anspråk på. I fråga om utländska tvister drog man sig inte för att bruka vapenmakt och därefter förhandla med dokument som bevis på de anspråk man gjorde. Se t.ex. Skara biskopslängd i Collin & Schlyter 1827, s. 304—307, nedtecknad ca 1240 enl. Holmbäck &Wessén 1979e, s. XIV. Lagerroth 1947, s. 171, anser att de eder som förekommer i landslagen (KgB \'I) inte endast binder de grupper som svor demutan även nya generationer.
7 Herman Schiick har i sitt omfattande arbete Rikets brev och register, som behandlar statsmaktens arkivbildande och kansliväsen, upprepade gånger visat att statsmakten var mån om att legitimera sina anspråk.Medeltidshistoriker inom den weibullska forskningstraditionen som Jerker Rosén, Gunnar T. Westin och Erik Lönnroth har i sina arbeten inte speciellt uppmärksammat legitimeringsaspekten utan koncentrerat sig på den politiska maktkampen som sådan.Särskilt Lönnroth är i sitt konfliktperspektiv koncentrerad pä den politiska maktkampen.Legitimeringsaspekten på konflikter finns däremot uttalad hos en dansk historiker som Aksel E. Christensen. Han uttrycker det somatt »magt soger retslig legitimation».^® De somhade maktanspråk försökte i första hand att bevisa sin rätt med hjälp av dokument. Att ta till vapen mot sina egna kunde vara både obehagligt och farligt. Dokument som bevismedel kom till användning på skilda områden; man visade att man hade rätt till ett område, till vissa varor, till jord osv. Rörde det sig om anspråk på den högsta makten, ville man helst bevisa sin rätt med hjälp av befintlig lagstiftning. Äldre lagar hade större auktoritet (auktoritet = legitimerad makt) än nyskrivna lagar.Åtminstone vill jag påstå att åldern användes flitigt som argument och vägde tungt vid förhandlingar. Hade man riktigt gamla dokument som bevisade rätten till ett eftertraktat territorium, befann man sig i en bättre position än de somhade nyskrivna dokument. Men min avsikt är inte i första hand att studera hur makten legitimeras utan framför allt hur lagstiftningen motiveras och legitimeras. En dominerande lagstiftningsprincip i hela Europa under medeltiden var att lagstiftningen var legitim om den gagnade det allmänna, bonum commune}'^ Meningen var ju att stadgornas och lagarnas påbud skulle följas. Omlagarna uppfattas som legitima, är det också önskvärt att rättsprocessen uppfattas som legitim, och om rättstillämpningen fungerar smidigt, blir det lättare för alla parter att acceptera rättsreglerna. Rättstillämpningens huvudproblem i alla tider har varit förhållandet mellan den rättsordning som vilar på lagstiftning och den rättsordning som främst bygger på domstolarnas sedvanerätt.^' Medeltiden genomsyrades i första hand av den senare. Domstolarnas dominans ute i Europa försvagades av territorialstaternas allt starkare lagstiftning. Kungens funktion som domare var oinskränkt, men han fungerade inte som lagstiftare, skild från domstolsverksamSchiick 1976, passim, t.ex. i kap. 5 om Nöteborgstraktaten, s. 90—98, kap. 3 om Visby stads underkastelsebrev. Rosén 1939, Westin 1957 och Lönnroth t.ex. 1934, 1946. Odén 1981, s. 53. Christensen 1978, s. 29. Detta bekräftas av flera författare; först av Kern 1919. För svenskt vidkommande t.ex. av Strömberg-Back 1963, s. 38. Peterson 1985, s. 279-280, och t.ex. Ellul 1982, s. 278, eller Boulet-Sautel 1970, s. 85-86. Ahlander 1952, s. 9.
8 heten. Däremot försökte han etablera sig somlagstiftare genomatt knyta an till »Den Eviga Rätten», vilken var lika med Guds plan för skapelsen. På samma sätt somGud var domare över våra tankar var kungen domare över våra handlingar. På samma sätt som Gud skapade normer för våra liv före och efter döden, på samma sätt kunde kungen stifta lagar som gagnade alla i riket. Genom att åberopa dessa höga normer försökte man legitimera den nya lagstiftningen. Lagarna skulle stiftas i samklang med Guds intentioner för skapelsen. Enligt den medeltida filosofen Thomas av Aquino fanns Guds plan för skapelsen i den naturliga lagen, och den naturliga lagen återspeglades i det mänskliga förnuftet.^“ Bäst fanns den återskapad i kungens förnuft när inte längre kyrkans makt var så stor att den hade monopol på detta, hävdade kungarna. Den gudomliga rätten hade givits människan genomuppenbarelser, ansåg Thomas av Aquino. Dessa uppenbarelser gavs för att förtydliga Guds intentioner. Innan territorialstaterna började konsolideras, hävdade kyrkan monopol på den gudomliga rätten, men under senare hälften av 1200-talet började territorialfurstarna att göra anspråk på att vara företrädare för den gudomliga rätten. Maktresurser De olika grupperna i det medeltida samhället försökte utöka sina materiella tillgångar, men alla hade inte samma möjligheter att mobilisera tillräckliga resurser för detta. Alla strävade efter att utöka de ekonomiska resurserna, särskilt jordinnehavet och jordens avkastning. Vissa resurser var mer eller mindre förbehållna vissa grupper. Jag tänker då på ideologiska resurser, främst förbehållna kyrkan, och på politiska och militära resurser, förbehållna både det kyrkliga och världsliga frälset. De sistnämnda gruppernas resurser var likartade och betydligt större än resurserna hos andra intressegrupper i samhället. De fyra typerna av resurser - militära, ekonomiska, ideologiska och politiska- kan kallas för maktresurser.Alla grupper i samhället strävade efter att utöka de ekonomiska resurserna, t.ex. rätten till jord, jordens avkastning och arbetskraft att bruka jorden med. Men endast högfrälset och kungen strävade efter att kontrollera den politiska resursen. Bönderna saknade i stort sett militära resurser;^"* dessa var förbehållna kungen och frälset. Även det kyrkliga frälset hade militära resurser till sitt förfogande. Den lägst stående världslige frälsemannen var i sig en militär resurs; han hade stridshäst och rustning. Ju högre stående frälseman, desto fler män var knutna till honom; flest män hade kungen. Ahlander 1952, s. 20, eller Peterson 1985, s. 280—281. Att resurserna just utgörs av dessa fyra har jag hämtat från Mann 1986. Under 1400-talet förbättrades dock böndernas möjligheter genom armborstet. Lindkvist 1993, s. 28.
9 Användandet av resurserna förändrade människornas villkor, oavsett om användarna uppnådde avsedda effekter eller inte, oavsett om motiven eller ändamålen uppfylldes. Aktörer, intressemotsättningar och fördelning av resurser Vid lagstiftandet under senmedeltiden är frälset och kungamakten (kronan) aktörer. De stod i ett motsägelsefullt och komplext förhållande till varandra. De försökte upprätthålla sitt eget maktinnehav med hjälp av alla de fyra typerna av maktresurser. Fördelningen av resurserna mellan dem var avgörande för deras förhandlingspositioner vid olika tillfällen. Jag studerar konsekvenserna av intressemotsättningar mellan den viktigaste politiska gruppen i samhället, högfrälset, och den styrande makten i samhället, kungamakten. Till skillnad från marxisterna ser jag inte högfrälset och kungen sommedlemmar av samma klass med gemensamma intressen att tillvarata gentemot en bondeklass.Jag studerar inte konflikten mellan de icke-producerande och de producerande, vilket historiker som Jan Lindegren, Kurt Ågren och Thomas Lindkvist gör. Däremot är de inte intresserade av att förklara den politiska maktkampen, eftersom de uppfattar högfrälset och kungamakten som en och samma aktör. Visserligen kan bönderna uppfatta dessa aktörer som representanter för samma överhet. Det finns en konflikt mellan de styrande och de somstyrs (bönderna). I min undersökning ligger konflikten mellan de styrande och bönderna latent: bönderna kan gripa till vapen mot överheten. I sådana fall är bönderna aktörer. De kan även vägra att erlägga skatter och avgifter. De kan liera sig med den sida de anser vara rättfärdigast.’^ Lagstiftandet kan leda till intressemotsättningar mellan lagstiftarna och bönderna. När lagstiftningen berör bönderna, måste den också accepteras av dem. Bönderna måste uppfatta påbuden som legitima, annars kan det bli svårt för de styrande att få igenomdem. I min undersökning är högfrälset tidvis i konflikt med kungamakten. Ibland försökte kungamakten stärka sin ställning, och då kunde kungamakten och högfrälset ha motstridiga intressen. Ibland sammanföll kungamaktens intressen med högfrälsets.’* Vissa tider var kungamakten i högfrälsets händer. När högfrälset inte utgjorde de styrande, konkurrerade det med kungamakten om samhällets resurser och fördelningen av dem. Högfrälset ses som en enhetlig aktör så länge som det står i motsättning till kungamakten. När det själv innehar kungamakten uppstår motsättningar inom högfrälset. Elias 1991, s. 393-394. Jfr Nyström 1974 s. 64—65, Liknande uppfattning hos Skocpol 1990, s. 27. Eör denna typ av uppror se Österberg 1979, Lindkvist 1993. Skocpol 1990, s. 30. uttrycker det pä ett annat sätt. som
10 Jag är inte i första hand intresserad av att studera motsättningarna mellan kung och högfrälse utan att se vilka konsekvenser i formav stadgelagstiftning dessa motsättningar fick och även hur konsekvenserna av demförändrade böndernas situation. Kungens makt skilde sig endast på några få punkter från högfrälsets makt. Kungens större makt låg främst i hans större tillgångar, både militärt, ekonomiskt och politiskt, och i den legitima makt han innehade somkung. Han hade viss lagstiftningsmakt över sina män och över sina ekonomiska resurser, och denna lagstiftningsmakt strävade högfrälset efter att fä förvalta för att utöka sina egna ekonomiska resurser. Jag konstaterade ovan att huvudaktörerna vid lagstiftning var kungen och högfrälset. Hur skall högfrälset definieras? Det bestod av de personer (släkter) i ledande ställning som hade störst ekonomiska tillgångar inom både det världsliga och det kyrkliga frälset. På det kyrkliga planet rörde det sig om landets biskopar, på det världsliga planet oftast omlagmän, riddare och riksråd eller demsompå annat sätt var framstående i de olika landskapen. Det var högfrälset som ibland agerade med kungen, ibland mot honom. Det var högfrälset som tidvis utgjorde kungens råd och som tidvis bildade Sveriges rådsregering. Detta innebär att den ena huvudaktören, högfrälset, handlade på olika sätt beroende på i vilken position det befann sig och beroende på vilka hänsyn de olika medlemmarna ansåg vara styrande. Termen kung kommer i denna avhandling att användas omväxlande med termen krona. Jag anser att kronan har likheter med begreppet stat, vilket gör att termen krona bör användas sparsamt i början av min undersökningsperiod.Utmärkande för staten är en viss centralisering av resurser och verksamheter och en styrning av dessa tillbaka till alla delar av riket. För att ha statskaraktär skall kronan ha en så omfattande kontroll över sina undersåtar att den verkligen kan påverka dem. Detta lyckades först Gustav I med. Min utgångspunkt är dock att kronan under min undersökningsperiod försökte skaffa sig större kontroll över sina undersåtar. Kronan är ännu inte ett redskap i de styrandes hand, utan kronans tjänstemän utgör själva de styrande. Under perioden 1350-1400 använder jag företrädesvis termen kung eller kungamakt. Till kungen som person knöts viss makt, som under 1300-talet så småningomdelegerades till hans ämbetsmän, vilka ökade i antal. Det rör sig omdomsmakt och framförallt lagstiftningsmakt. Utöver detta uppfattades kungen, inte kronan, som garant för privilegiernas upprätthållande. Kronans makt låg snarare i kontrollen av de ekonomiska resurserna. Detta betyder att det är kungens förvaltning och ämbetsmän som kan kallas kronan, och denna förvaltning var Jag ansluter mig här till Mann 1984 och hans definition av en stat: staten är en centraliserad, självständig makt som når ut till alla landets delar (staten är »territorialiserad»). En liknande uppfattning om staten finns hos Skocpol 1990, s. 31: »states are actual organizations controlling (or attempting to control) territories and people».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=