85 det visar Kloots förtrogenhet med romersk-kanonisk och tysk-romersk rätt. Vidare säger Kloot i likhet med lagkommissionen 1643, att för att ett erkännande skall ha fullt bevisvärde, skall det vara avgivet frivilligt och otvunget inför rätta, det skall vara sannolikt, versimilis, visst, certa, och klart, clara, i fråga om den gärning, det angår och sombeskyllningen gäller. I 1717 och 1723 års lagförslag sägs, att egen bekännelse överträffar alla andra bevis, när den är avgiven frivilligt av den somär kommen till laga ålder och som har sunt förnuft.Samtidigt innehåller de båda lagförslagen bestämmelser, att ingen skall dömas i livssaker på sin blotta bekännelse. Innan domen fälls skall man noga undersöka omden bekända gärningen verkligen ägt rumoch omalla omständigheter stödjer bekännelsen.’^^ Det är i detta sammanhang intressant att konstatera, att Kungl. Maj:t den 16 september 1724 bestämde, att en man, som hade bekänt, att han hade gjort sig skyldig till ett dråp, vilken gärning icke kunde styrkas med några andra övertygande indicier, icke skulle ådömas livsstraff endast på grund av sin egen bekännelse utan i stället skulle dömas till »hel mans bot» och en söndags kyrkoplikt.Bestämmelsen i fråga visar, att man vid denna tid var rädd för att tillmäta det egna erkännandet alltför stort värde men att man samtidigt icke var beredd att helt underkänna det som bevismedel, även om det icke kunde styrkas av några indicier. Man gjorde en kompromiss och beslöt att tillämpa ett lindrigare straff. En liknande värdering av ett erkännande, somicke styrktes av några indicier, finner man för övrigt i ett kungligt brev av den 17 december j710yso kvinna hade frivilligt bekänt att hon hade haft otillåtet umgänge med sin systers sedermera avlidne man. Kvinnan hade varit »ostadig» i sin bekännelse och den styrktes icke av andra omständigheter. Kvinnans bekännelse kunde vara uppdiktad på grund av hennes ledsnad till att leva. Kungl. Maj:t beslöt, att kvinnan skulle undgå dödsstraffet och i stället utstå risslitning två gånger samt en söndags kyrkoplikt. I 1734 års lagförslag citeras återigen uttrycket i Magnus Erikssons stadslag om att känd sak är så god som vittnad, men så kommer inskränkningen, att ingen bör fällas på egen bekännelse i brott, som medför dödsstraff, utan att det finns omständigheter, som styrker bekännelsen.-''*' :'6 Kloot, Lagtarenheetz Spegel, s. 364 t.. Cap. VI. Se härtill även J. Siösteen, Dissertatio juridica de confessione rei legitima in causa criminalis, 1 730, s. 7 ff., § IV, där författaren visserligen franihäller erkännandets höga värde som bevismedel men samtidigt påpekar faran av falska erkännanden. Sjögren, Förarbetena, V, s. 436 (1717 års förslag); VI, s. 522 f. (1723 års förslag). Ibidem. ’ '* Kungl. brev 16/9 1724, Riksregistratur i justitieärenden (HD) 1724, RA. Siösteen, Diss. jur. de confessione, s. 52 f., § XIX. Kungl. brev 17/12 1710, Riksregistratur i justitieärenden 1710, RA, samt Kungl. brev 17101711, Svea hovrätts arkiv, RA; Siösteen, Diss. jur. de confessione, s. 55, § XX. Sjögren, Förarbetena, VI, s. 564. 277 28C
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=