84 även finns de, somföreger sig ha begått missgärningar för att de vill dö. Under hänvisning till Olavus Petris domarregler uttalar sig Loccenius för att en bekännelse alltid, skall vara frivillig. Han omtalar också, att det finns de som anser, att den egna bekännelsen i förening med säkra och av rätten gillade antaganden räcker somfullt bevis i sådana brottmål, där brottet icke lämnat några spår efter sig såsomi horsbrott och ärekränkning eller brott, somendast existerar i en människas sinne såsom kätteri och dylika laster. Däremot skulle den egna bekännelsen icke räcka sombevis i brottmål, där brottet lämnar spår efter sig, såsom i fråga om mord, dråp och mordbrand. Man får det intrycket av Loccenius’ framställning, att han vill mana till en viss försiktighet, då det gäller att döma i brottmål på grund av eget erkännande.’^* En viss inskränkning i det egna erkännandets bevisvärde finner man även hos Kloot, i de ovan behandlade lagförslagen från 1717, 1723 och 1734, i Arnells kommentar till stadslagen samt i 1734 års lag. I samtliga dessa fall gäller inskränkningen erkännandets bevisvärde i grova brottmål. Hos Kloot finner man sålunda, att han å ena sidan säger, att ». . . Rei confessio prohatio probata, atque est excellentior omni prohatione et inter omnes prohationes ohtinet primum locum tanqvam regina, et fulgentior est inter alia prohationumgenera, qvemadmodum Luna inter Stellas, . . Vidare finner man, att han i likhet med lagkommissionen 1643 och Loccenius anför lagrummet i Magnus Erikssons stadslag om att känd, d.v.s. erkänd, sak är så god som för vittnen kungjord eller av vittnen styrkt. Å andra sidan är Kloot icke benägen att utan vidare godta en frivillig bekännelse som fullt bevis i grova brottmål, somangår liv och ära. I dylikt mål skall domaren överväga alla omständigheter och noga utrannsaka, om den tilltalades första bekännelse var och är sann. Förblir saken oklar, skall man mildra straffet till böter.I ett annat sammanhang påpekar han också, att ». . . i Criminal och Lijffzsaker fordras klara Bewijs. Ja / sådana som äre liusare än siclfwa Middagz-Solen / hwilka man på Latin kallar prohationes luce meridiana clar i o res».-^^ Uttalan- - Man bör i detta sammanhang observera den Dissertatio juridica de laesae majestatis, som Johannes Stålhandsk försvarade i Uppsala under Johannes Loccenius’ presidium 1638, dar det under tes XIVsäges, att bevisning i majestätsbrott kan ske bl.a. genomden anklagades bekännelse samt att man kan få använda tortvr, om det föreligger starka indicier och den anklagade nekar till gärningen. Härvidlag hänvisas till den romerska rätten (C 9.8.3-4). I den Dissertatio Juridica de Judiciis sive Processu Judiciali, som Henrik Höghusen försvarade under Loccenius’ presidium i Uppsala 1647, tillerkändes under tes LXIII det frivilliga erkännandet bevisvärde, medan en viss misstro uttalades om värdet av ett genom tortyr frampressat sådant. 1 samma utläggning citeras Olavus Petris domarregler, där det heter: Domaren bör ingen plåga med mindre han har uppenbara skäl och bevis för sig, gör han däröver, så är det övervåld och orätt, som icke skall bekomma honom väl. Kloot, Processus Criminalis, s. 271, Cap, V. - Kloot, Lagfarenheetz Spegel, s. 366 f.. Cap. VI. - ’ Kloot, Lagfarenheetz Spegel, s. 368, Cap. \’L Se även Kloot, Processus Criminalis, s. 278, Cap. VI. :^3
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=