83 återkallar sitt påstående, och widgår, at han ey med rätta har något at fordra af Swaranden: kan Domaren gemenligen waraförwissad omsanningen» I 1734 års lag, slutligen, finner man samma lokution i fråga om det egna erkännandets bevisvärde som i lagförslaget 1734, vilket ännu en gång tyder på att man vid denna tid åtminstone i praxis uppfattade det egna erkännandet även i tvistemål somfullt bevis. I brottmål värderades det egna erkännandet som fullt bevis i 1614 års rättegångsordinantia’^^ samt i 1643 års lagförslag, ehuru det påpekas i förslaget, att det i grova brottmål krävs dagsklara och starkare bevis än i tvistemål. Lokutionen erinrar för övrigt om det kända uttrycket prohationes Ince meridiana clariores. Man citerar också uttrycket i Magnus Erikssons stadslag och i de domarregler, som tillskrivs Olavus Petri, att erkänd sak är så god somför vittnen kungjord eller med vittnen styrkt.Det egna erkännandet skall vara klart, ljust, visst, gagnelikt, otvunget och olockat.Även i Karl XI :s krigs- och sjöartiklar värderas det egna erkännandet somfullt bevis. Hos Reftelius finner man följande värdeomdöme beträffandet det egna erkännandet: »Om egen bekännelse. /. Det första och äfwen kraftigaste skiäl, så at mer intet behöfwes, än egen bekännelse, somock kallas widergång». 1 övrig doktrin, lagförslag och lagar från 1600-talet och 1700-talets början är man icke fullt så kategorisk i värderingen av det egna erkännandets värde som bevismedel i brottmål. Loccenius anför sålunda i likhet med lagkommissionen 1643 uttrycket i Magnus Erikssons stadslag omatt erkänd sak är så god somför vittnen kungjord eller med vittnen styrkt, varav man skulle kunna tro, att han tillmäter det egna erkännandet fullt bevisvärde, men så knyter han därtill ett uttalande av kejsar Severus (I. I§ 17. D. de Quaest.) om att de anklagades bekännelser icke bör hållas för helt säkra och vissa, om det icke finns något bevis, som stöder den undersökande domarens uppfattning.-^’ Det händer, att människor bekänner det, som de icke har gjort sig skyldiga till på grund av dödsfruktan eller på grund av förtvivlan, svårmod, svaghet eller på grund av att de icke uthärdar tortyren. I likhet med Matthaeus framhåller Loccenius, att det Nchrman-Ehrenstråhle, Inledning, s. 257, Cap. XX, § 1. R 17:36. — Se härtill även Reftelius, Dictata, s. 577: »Gäller nu egen bekännelse pä sig i Criminelmål äåfast mer t Civil, efter det föregående i detta capitel». - Även hos J. Chr. Lindblad och L. Lang, Omeget Erkännande i Civila och Criminella mal, och den lagliga verkan deraf, 1838, s. 15, finner man uppfattningen, att stadgandet omerkännandet inför rätta i 1734 års lag gäller såväl civila mål som brottmål. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 140. Wahlberg, Åtgärder, s. 139, Cap. IV: 3; MESt, DI, XI: 1; Almquist, Domareregler från den yngre landslagens tid, s. 29. Wahlberg, Åtgärder, s. 139, Cap. IV: 4. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 837, punkt 22 och 23, s. 963, punkt 22 och 23. Se härtill Castovius, Processus ludicialis eller Tingmåla-Rätt, fol. 137 r. Reftelius, Dictata, s. 571. Loccenius, Synopsis, s. 741 ff. Diss. XXX, quest. XIII; D.48.18.1. 270 268 270
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=