82 260 också att det egna erkännandet enligt svensk lag är fullt bevis, probatioplena. Det andra, som man kan konstatera, är, att man som regel i svensk juridisk doktrin och lagstiftning uppfattade det egna erkännandet som ett verkligt bevismedel. Man får härvid emellertid skilja på det egna erkännandets värde sombevismedel i tvistemål och i brottmål. I tvistemål räknades det egna erkännandet somfullt bevis av den lagkommission, som framlade 1643 års lagförslag. I detta lagförslag sägs, som ovan nämnts, att eget erkännade, som sker inför rätta, övergår alla bevis. Föreligger erkänd sak, kan man döma utan uppskov.-^’ Att det här är fråga omeget erkännande i tvistemål framgår bl.a. därav, att man längre frami samma lagförslag tar upp det egna erkännandets värde i brottmål. Ernst A. Kallenberg (1866—1947), som var professor i processrätt vid Lunds universitet 1897-1931, har i sin skrift »Om eget erkännade, särskildt med hänsyn till svensk civilprocessrätt» liksom i sitt arbete »Svensk civilprocessrätt» uppmärksammat formuleringen i 1643 års lagförslag rörande det egna erkännandets betydelse i tvistemål och där framhållit, att den föreslagna lagbestämmelsen visar, att lagkommissionen 1643 ansåg, att det egna erkännandet i tvistemål var något annat än ett bevismedel.-^' Härtill kan sägas, att det utan tvekan är fullt klart, att lagkommissionen 1643 skilde mellan det egna erkännandets betydelse och funktion i tvistemål och i brottmål. I tvistemål kunde man grunda domen direkt på det egna erkännandet, medan man i brottmål var tvungen att företa en materiell bevisprövning. Det är också möjligt, att man redan 1643 uppfattade det egna erkännandet mera som ett medgivande, en grund för domen, än ett bevismedel. Man skulle i så fall i detta lagförslag kunna spåra en likhet mellan lagkommissionens och Rålambs uppfattning om det egna erkännandets betydelse i tvistemål. Då man i lagförslagen till rättegångsbalk 1717, 1723 och 1734 icke gör någon skillnad mellan det egna erkännandets värde i tvistemål och i brottmål, synes man även vid denna tid ha uppfattat det egna erkännandet i tvistemål som fullt bevis. Nehrman-Ehrenstråhle likställer ju det egna erkännandet med ett bevismedel och anser, att det även i civilmål leder fram domaren till sanningen. »Ty då Swaranden i brottmåhl sielfiver tilstår sin missgierning, och i Civil måhl bekänner, thet, sant wara, hivad klaganden säger och påstår; eller Kiäranden Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning, s. 221, Cap. XVII, § 27. - Se härtill Swanwall, Arma forensia, seu de probationibus, fol. A 2 r, där han säger följande om den frivilliga bekännelsen: »Quamquam haec ut nonnullis placet, potius oneris probandi relevarnen est, quamprobatio: aliis tamen Regina probationurn salutatur.» Wahlberg, Åtgärder, s. 109, Cap. XII: 1. E. A. Kallenberg, Om eget erkännande, särskildt med hänsyn till svensk civilprocessrätt, 1921, s. 91; E. A. Kallenberg, Svensk civilprocessrätt. II: 5, 1933, s. 996. Sjögren, Förarbetena, V, s. 436, 10 Cap., § 14; VI, s. 522 f.. Cap. XVIII, § 13; s. 564, Cap. XVII, §36.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=