78 dom och framtiden, tills Gud behagade uppenbara saken. Som ovan omtalats lagfästes detta rättsinstitut i Sverige 1683 och 1685.“^^ I Sverige finner man exempel på användandet av institutet ahsolutio ab instantia redan på 1500talet.Oftaanförde man vid tillämpningen av detta rättsinstitut den romerskrättsliga sats, som fanns införd i de domarregler, som tillskrevs Olavus Petri: Förthy thet är altiid bätre at giffua en brotzlig man lös än ath pijna och plåga honom, somobrottzligann är?^^ I den ovan nämnda Rättegångsordinantian av år 1614 stadgades bl.a., att underdomarna skulle underställa hovrätterna de mål, där de icke visste, vad lag var, och alltså icke själva kunde avgöra målen.I annat fall fick de icke skjuta en sak ifrån sig utan att först ha avkunnat en domi målet i fråga. Detta tolkades tydligen så, att även s.k. mörka och tvivelaktiga mål, där indicier förelåg men icke fullt bevis, skulle hänskjutas till hovrätten, omunderdomaren misstänkte, att den anklagade var skyldig. Underdomaren fick alltså icke lämna målet åt framtiden. Ett dylikt beslut förbehölls hovrätten.I det kungliga brevet av den 14 december 1707 inskränktes hovrätternas befogenhet härutinnan så till vida, att även de blev tvungna att referera dessa mörka mål till högre instans, nämligen kungen, somskulle avgöra, ommålen skulle lämnas åt framtiden. Härtill kan erinras om de tidigare här anförda bestämmelserna i krigs- och sjöartiklarna från 1683 respektive 1685, där det föreskrevs, att om en domare lämnade saken under Guds dom och framtiden, vilket skulle få ske i största nödfall, skulle han jämwäl, thet äntå referera til Kongl. May:t eller til then hans Öfwer-Commando och domi wärio hafwer}^^ 1707 däremot överfördes, som nämnts, själva avgörandet om målen skulle lämnas åt framtiden till kungen. I överensstämmelse med de ovan anförda bestämmelserna finner man de flesta exemplen på måls ställande under Guds dom i hovrätternas domstolsmaterial men det förekommer exempel därpå även i domböckerna från Se ovans. 60. Inger, Das Geständnis, s. 224 ff,; G. Inger, Institutet »insättande på bekännelse» i svensk processrättshistoria, 1976, s. 24 f. Almquist, Domareregler från den yngre landslagens tid, s. 33, punkt 31. - I den romerska rätten finner man motsvarande sats i D. 48. 19, 5 (Trajanus). Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 134, punkt 2. J. Kreiiger, Försök att framställa den svenska kriminalprocessens utveckling från medlet af det femtonde till slutet af det sjuttonde århundradet, 1884, s. 192; Jägerskiöld, Hovrätten, s. 297. Kungl. brev, Svea hovrätts arkiv, RA; Jägerskiöld, Hovrätten, s. 297; Kreiiger, Försök, 238 240 s. 197. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 836 f., p. 20, s. 962, p. 20, s. 1087 f. Ex.: Promptuarium . . ., Svea hovrätts arkiv, RA, fol. 52 r-53 r (1635), fol. 58 r—59 r (1634), fol. 62 V (1657), fol. 154 v-155 r (1630), fol. 209 v (1645); Handskr. B 101: Ö, UUB, mål från Svea hovrätt 1652, 1677, 1625, 1677, 1675, 1659, 1635, nr 45.; Bechius-Palmcrantz, Jur. saml., RA, passim; Hovrättens brev till Örebro länsstyrelse, landskansliet, ULA, passim; Juridica Svecana, Åbo hovrätts resolutioner i brottmål, Handskr. Nordin 321, UUB, fol. 12 r-12 v (1702), fol. 16 r-17 r (1702), fol. 29 r (1704), fol. 50 v-51 r (1707), fol. 83 v (1710), fol. 114 v-115 r (1713), fol.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=