77 ledamöter skulle underteckna dödsdomarna, yttrade riks- och hovrättsrådet Gustaf Sparre, att han icke kunde skriva under en dödsdompå grund av att han fann barnens berättelser tvivelaktiga och på grund av att inget vittne var kommet till laga ålder. Även omdet alltså fanns framstående teologer och jurister, somopponerade sig mot och kritiserade de processuella metoder, som användes vid trolldomsprocesserna, kan man konstatera, som ovan nämnts, att de flesta ledamöterna i dessa trolldomskommissioner godtog barnens och de medskyldigas berättelser och anklagelser som så starka vittnesbörd, att de ansåg sig kunna grunda sina domar därpå. Flertalet av de prästerliga ledamöterna godtog barnens och de medskyldigas vittnesbörd’^' men även många av de juridiskt skolade ledamöterna var villiga därtill.Som försvar för detta accepterande av barnens berättelser somfullgoda vittnesbörd hände det, att man t.o.m. åberopade Benediet Carpzow, som i ett av sina verk, Practicae novae imperialis saxonicae rervm criminalivm, säger, att man kan tillåta även inhabila vittnen, om man icke på något annat sätt kan få framsanningen.Otvivelaktigt finner man ett dylikt uttalande hos Carpzow, men man kan hos denne rättslärde gigant finna stöd även för den motsatta åsikten, nämligen att man bör kräva fullgoda bevis, vilket i detta sammanhang anfördes av professor Carl Lundius, somförnekade, att Carpzowgodtog inhabila vittnen. Ytterligare tecken i 1600- och 1700-talens domstolsprotokoll på receptionen av utländsk rätt och därmed den legala bevisteorins principer är införandet i praxis av institutet ahsolutio ab instantia, vilket rättsinstitut med svensk formulering förklarades på detta sätt, att domaren skulle ställa målet under Guds Adlersparre, Ransakning i Svea Hof-Rätt, s. 335. - Sparre yttrade: »Swäre Saker ärefuller som H. Anna Stppell gravera, att iagh inthet kan frija henne; men såsom iagh finner barnsens berättelse doubieux, eij heller någon till laga ålder kommen som på henne bekenna att hon dem föhrer, kan iagh i mitt Samwete inthet fälla henne.» ■” Ex.: Hanzén, Om trolldom, s. 81. Kyrkoherde Nils i Forsa kunde icke förstå, hur man skulle kunna utföra kommissionens arbete, om man icke hörde och trodde på barnens och de medskyldigas vittnesbörd. - Se häromäven Sandblad, Carolus Lundius, s. 124 f. och Sundborg, Gustaf Rosenhane, s. 213. ’’’ Ex.: assessor Jacobus Parmand vid rannsakningen i Svea hovrätt 25/4 1676. Han ansåg barnens vittnesbörd tvivelaktiga men godtog medbrottslingarnas, emedan de var komna till laga ålder och deras vittnesbörd stämde överens med barnens berättelser. Se härom Adlersparre, Ransakning, s. 335. - Vid rannsakningen i Järvsö 1673 var ett par av de juridiska ledamöterna benägna att godta svagare bevisning än den de i vanliga fall krävde. Se Sandblad, Carolus Lundius, s. 123 f. Vid rannsakningen i Järvsö 13/2 1673 anförde magister Prosperius Carpzov somstöd för sitt godtagande av barnens vittnesbörd. Se Hanzén, Omtrolldom, s. 80; Sundborg, Gustaf Rosenhane, s. 216; Sandblad, Carolus Lundius, s.l25. - Carpzov säger i sitt verk Practicae novae . . ., pars III, qu. CXIV, 35: »Inhabiles quoque testes quandoque admitti, si aliter veritas haberi non possit, & praesertimin delictis &jactis, quae sunt diffialis probationis.» Hanzén, Om trolldom, s. 80 f.; Sandblad, Carolus Lundius, s. 125; Sundborg, Gustaf Rosenhane, s. 216. 230 230
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=