76 brottslingar som vittnen. . . . Wittnen böra vara till åhr och förståndh mogna, oberychtade och wissa om det de wittna, förklarade Rosenhane,som i sitt fördömande av barn och medbrottslingar som vittnen hänvisade till den ry’ktbare holländske juristen Jodocus (Joost) de Damhouder (1507-1581).-^^ Sammanfattningsvis kan man säga, att Rosenhane önskade, att samma bevisregler skulle tillämpas i häxprocesserna somi andra processer. I likhet med Rosenhane avvisade även Lundius, som även ingick i kommissionen i Hälsingland, tanken på att godta barn och medskyldiga som vittnen. Barnen saknade enligt Lundius habilitet i fråga om åldern och fungerade både som åklagare och vittnen,^^^ vilket enligt Lundius var orimligt rent juridiskt sett. Även ombarnen hade haft habilitet och kunnat uppträda som åklagare, så kunde de icke samtidigt vittna i egen sak. En annan anmärkning, som Lundius framförde, var den, att barnen uppträdde som testes singulares och icke som contestes. För fullt bevis fordrades antingen eget erkännande eller två samstämmiga vittnens utsagor. Kravet på samstämmighet innebar, att samma faktum skulle ha bevittnats av båda. Vittnena skulle vara contestes, icke testes singnlares. En kritisk inställning till barn och medbrottslingar som vittnen intog även Anders Stiernhöök, som var ledamot av trolldomskommissionerna i Hälsingland, Uppsala och Örbyhus län. I ett votum av den 15 februari 1673 yttrade Stiernhöök: De skäl som en domare kan och bör stödja sig vid uti domen äro antingen goda vittnen, egen bekännelse eller andra goda tecken och bevis. Vittnen böra vara till år och förstånd mogne, oberyktade och vissa om det, de vittna.~^^ Samtidigt som man kan notera denna Stiernhööks klart kritiska inställning till barn och medbrottslingar som vittnen, måste man dock konstatera, att han icke var lika negativ till dessa vittneskategorier som Rosenhane och Lundius.’'^ Sålunda förklarade Stiernhöök i samband med rannsakningen i Järvsö 1673, att man kunde som grund för fällande dom godta barnens anklagelser, de medskyldigas vittnesmål och den egna bekännelsen, om det förelåg samstämmighet mellan dem.--^ När vid trolldomsrannsakningen i Svea hovrätt den 25 april 1676 hovrättens och aldrig betroddes bekläda något domareämbete. Huru mycket värre skulle bliva för honom och de andra, vilka Kungl. Maj. t hade givit så stark fullmakt att på deras domar exeqveras skulle, om han in criminalibus tilläte barnen vara både actorer et testes. >> Hanzén, Omtrolldom, s. 79. Se även Sundborg, Gustaf Rosenhane, s. 213 ff. Sundborg, Gustaf Rosenhane, s. 220. Sundborg, Gustaf Rosenhane, s. 218. - OmDamhouder. se Inger, Das Geständnis, s. 138 ff. Sandblad, Carolus Lundius, s. 112 f. och 132 (=Lundius’ skrift om trollväsendet. Bollnäs den 22 januari 1673. Mom. X och XI). - Hanzén, Omtrolldom, s. 80 f. Linderholm, De stora trolldomsprocessernas upplösning, s. 17~. Sundborg, Gustaf Rosenhane, s. 217. Hanzén, Om trolldom, s. 81. ». . . när infantum denuntiationes, cornplicum testimonia och propria confesso komma, därefter dömer man. » 227
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=