75 avgav domkapitlet strax därefter ett andra yttrande, som var betydligt mildare formulerat och som icke alls lika skarpt fördömde förekommande missbruk. Bl.a. ställde sig domkapitlet i detta andra yttrande icke helt avvisande till barn somvittnen. Brunnerus avgav efter tillkomsten av detta andra yttrande av Uppsala domkapitel ett eget rätt omfattande betänkande, i vilket han i motsats till Uppsala domkapitel gick till skarpt angrepp på rådande missförhållanden.^^^ Under hänvisning till utländska auktoriteter som Benedict Carpzov, de likaledes framstående juristerna Theodor Reinking (1590—1664), vilken gjort sig känd bl.a. genom ett arbete just om häxprocesser, J. Otto Tabor (1604—1674), Antonius Gomez (professor iuris i Salamanca i mitten av 1500-talet), Franciscus Balduinus (1520-1573) och teologerna Michael Freude (död 1692 ), vilken hade studerat i Rostock och sedan var verksam i Wismar och Liibeck, Dedekennus Maifart och Theodor Thumm (1586-1630) samt till Constitutio Criminalis Carolina (CCC) och juridiska fakulteten i Tiibingen framhöll Brunnerus bl.a., att det i dessa mål, där saken var mörk och dessutom gällde männi skors ära och liv, fordrades probationes luce meridiana clariores. Complices, medskyldiga, liksom barn måste uteslutas som vittnen. Deras bekännelser och berättelser utgjorde icke de yppersta bevisen, som en domare borde grunda sin dom på. Vittnen måste vara ärliga och vittnesgilla, och det var icke medbrottslingar och barn. Medbrottslingarna hade enligt Brunnerus »osunda och turberade» förstånd, och barnen hade ofta blivit beslagna med att tala osanning. De hade visat sig drivna därtill av egna eller andras ingivelser och av »illusioner», inbillningar. Brunnerus framförde även allvarliga betänkligheter i fråga omvärdet av de anklagades bekännelser, varomvi får anledning att återkomma senare. Från juristernas skara kom den skarpaste kritiken av den processuella handläggningen av dessa trolldomsmål från presidenten, friherre Gustaf Rosenhane (1619-1684), vilken som tidigare nämnts var preses i kommissionen i Hälsingland och vilken tidigare varit vice president i Svea hovrätt och president i hovrätten i Dorpat, juris adjunkten, sedermera juris professorn vid Uppsala universitet Carl Lundius (1638-1715), assessorn i hovrätten i Dorpat Anders Stiernhöök (1634-1686), son till den framstående juristen Johan Stiernhöök, samt riks- och hovrättsrådet, friherre Gustaf Sparre (1625-1689). Rosenhane kritiserade vid rannsakningen i Järvsö i Hälsingland den 13 februari 1673 bl.a., att man tillät barn uppträda som både åklagare och vittnen. Han ansåg, att denna ordning var orimlig.Likaså ansåg han, att man icke borde godta medUppsala domkapitels protokoll 23/6 och 16/7 1675, ULA - Linderholm, De stora trolldomsprocessernas upplösning, s. 188. Handskr. K 84 och Palmsk. 104; 30, UUB. — Linderholm, De stora trolldomsprocessernas upplösning, s. 191 ff, - Hanzén, Omtrolldom, s. 261 f. Rosenhane yttrade vidare »5ow till exempel en häradshövding som vid tinget, om han uti en civil sak tillstadde barn att vittna och han däruppå efter barnens vittne dömde, och det bleve klagat i hovrätten, huru illa han skulle stå sig där och kanske därför avsattes sitter in inferna instantia
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=