74 endast på grund av minderåriga barns vittnesbörd icke var helt korrekt.-'^ Däremot är det intressant att finna Skuncks uttalande om att man var benägen att döma en moder skyldig till häxeri, om hennes egna minderåriga barn vittnade mot henne, besannat av protokollsanteckningar från rannsakningarna i Leksand den 4 februari 1671.“’^ Skunck sade vidare, att man godtog barns utsagor, omde bestyrktes av andra medskyldigas vittnesbörd. Detta påstående framstår som helt riktigt, när man går igenom protokollen från de genomförda häxprocesserna. Man bör dock observera, att i dessa sistnämnda fall utgjorde barnens utsagor icke den enda grunden för domslutet. Hos både jurister och teologer förekom mycket hård kritik av de processuella metoder och då framför allt den bevisning, som man tillät sig använda vid häxprocesserna. Åter en gång kan vi notera, vad Skunck anförde inför Uppsala domkapitel. Han påstod, att vid dessa rättegångar accepterades vittnen, som icke skulle ha godtagits i andra rättegångar såsom »Skiällmar och bofvar». I detta yttrande ligger onekligen en hård kritik av häxprocessernas processuella kvalitet. Ännu kraftigare och mera distinkt är Martin Brunnerus’ kritik av de pågående häxprocesserna. Brunnerus (1627—1679) var professor i teologi i Uppsala och författade Uppsala domkapitels yttrande till Svea hovrätt av den 15 maj 1675 angående rannsakningen av häx- och trolldomsväsendet.“° I yttrandet underströk domkapitlet det egna erkännandets vikt och betydelse som bevis. Vidare förklarade man, att vittnena i en process måste vara ärligt och trovärdigt folk. De skulle icke få vara fiender till den anklagade eller hans familj, och de skulle på sin ed kunna betyga, att de hade kommit på den anklagade på färsk gärning. Däremot borde man icke sätta någon tilltro till medbrottslingar, som påstod sig ha sett den anklagade vid de fördömda sammankomsterna, om deras kunskap härrörde från bedrägliga syner och illusioner, vare sig det sedan var fråga om barn eller åldringar. Man borde enligt domkapitlet återgå till den svenska lagens krav i fråga om vittnenas kvalitet. Under hävisning till Deut. 19:15 och 2 Kor. 13:1 påpekade man också, att det alltid måste finnas mera än ett vittne för att kunna döma. Domkapitlet framhöll sammanfattningsvis, att sådana blodsdomar, som fällts i dessa processer, borde grundas antingen på en riktig och sund egen bekännelse eller också på säkra och fasta realiteter såsom uppenbara gärningar, brukandet av trolldomsverktyg eller också på lagliga och trovärdiga vittnen, vilkas vittnesmål icke var grundade på några illusioner. Då samtliga ledamöter i Uppsala domkapitel icke ville biträde detta yttrande. Se härtil även Ankarloo, Trolldomsprocesserna, s. 132, som kommit tram till samma slut¬ sats. Kröningssvärd, Blåkulle-Färderna, Häfte 3, s. 6 (26 barn, varav 2 egna, anklagar en kvinna för häxeri. Hon döms trots nekande till döden på grund av de två barnens berättelse.) Uppsala universitets arkiv IV. Fakulteternas arkiv. Teologiska fakulteten. Acta 1634-1696, UUB. - Se härtill Linderholm, De stora trolldomsprocessernas upplösning, s. 185 ff. och Hanzén, Omtrolldom, s. 259 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=