73 nar på den samma. 5. Efter barnens wittne allena domes ingen skylldigh med mindre andra complices wittna det samma, hwilka fullwäxte äro . . . , men till exempel, om dottren wittnar på modren etc. fast än de äro minorennes, sä uptages det för gilltigt, ellies accepteras och andra wittnen, som uthi annan Rättegång icke blifwa tillätne, Skiällmar och bofwar etc.» Som framgår av Skuncks redogörelse, lät man icke barnen avlägga någon vittnesed, innan de utfrågades. Barnen fick berätta, vad de upplevt, och de tilläts också att framföra sina anklagelser mot dem, som enligt barnens utsagor hade fört dem till djävulen. Jag har icke funnit någon uppgift om att man lät minderåriga barn avlägga vittnesed, tvärtom ges det exempel pä att man varit fullt medveten om skillnaden mellan vittnesgilla personer, som skulle avlägga vittnesed, och minderåriga, icke vittnesgilla, barn. I ett protokoll frän rannsakningen i Svea hovrätt om trollväsendet i Stockholm den 11 april 1676 heter det sålunda, att Anna Mänsdotter uppmanades att bekänna, »effter hon ändå intet kan slippa och undgå, emoot sä mängas, icke allenast smä barns, uthanjämwäl andras, som till sine laga ähr kombne äre, ehellige bekennelse;. . .»^''^ Samtidigt kan man konstatera, att man i allmänhet var benägen att tillmäta dessa barns berättelser och anklagelser stor och ibland helt avgörande betydelse, trots att barnens ålder ofta var påfallande läg."'^ Frän rannsakningarna i Leksands socken i Dalarna 1671 finns ett protokoll, vari omtalas, att en kvinna stod anklagad inför rätta för trolldom och för att ha fört icke mindre än fyrtiotvå barn till djävulen. Tjugotvå barn fungerade som åklagare. Kvinnan nekade till det brott, som lades henne till last, men kommissorialrätten trodde icke, att hon talade sanning. »Nekar väll» står det i rättens protokoll, »men kan sä mycket mindre hoos Rätten någon troo vinna, som barnehoopen är mycket stoor, och dhe högdt och iemmerligen klaga, dessutan hon medh sine äthbörder sigh utvijser för een vräng och förherdat menniskia». Kvinnan dömdes till döden.Det finns ytterligare exempel såväl frän häxprocesserna i Dalarna som processerna i Hälsingland pä att kvinnor blev dömda för häxeri pä grund av barns berättelser och tillvitelser.-'^ Bl.a. de här anförda exemplen visar, att Skuncks påstående inför Uppsala domkapitel, att man aldrig dömde en person Adlersparre, Ransakning, s. 252. Från underlagmannen F.rich Nerbelius’ trolldomsrannsakningar på tingen i Järvsö, Arbrå och Undersvik under sommaren 1673 noteras, att man förde fram några barn, som var så små, att de icke kunde berätta något. En flicka var nio veckor gammal, en gosse 3/4 år gammal och en flicka tre år gammal. Hanzen, Om trolldom, s. 119. - Från andra rannsakningar rapporteras också om barn, som var två, tre, fyra och fem år gamla. Hanzén, Om trolldom, s. 31, Kröningssvärd, Blåkulle-Färderna, Häfte 2, s. 38 f., 52 f. Kröningssvärd, Blåkulle-Färderna, Häfte 3, s. 6 f. Ankarloo, Trolldomsprocesserna i Sverige, s. 132 och 286 ff. - Hanzén, Omtrolldoms. 149 (18/9 1673 Trönö ting. »Alldenstnnd hustru Kerstin av så många barn är tillvitt att hava gjort förhund med Sathan till att tjäna honom i alla sina livsdagar, kunde nämnden intefria henne från livsstraffet.»), s. 155, 186 och 191. :i7
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=