68 riksdrotsen Per Brahe ett svar, då han i riksrådet 1646 förklarade, att man i civilprocesser, in civilibus, använde skrifter och dokument som bevis, medan man i straffprocesser, in criminalibus, använde vittnen och egen bekännelse som bevis.Om bevismedlen i brottmål uttalade sig för övrigt riksdrotsen Johan Skytte i riksrådet 1643, varvid han framförde den åsikten, att en tveksam domare icke skulle döma någon från livet, om han för det första icke hade uttryckt lag på samma mål, för det andra åsyna vittnen, occulares testes, och för det tredje egen bekännelse, propria confessio^'^~ I samma anda yttrade sig Svea hovrätt 1675, 1681 och 1685.Manbör icke enligt hovrätten döma någon utan laga vittnen eller egen bekännelse. Det är bättre att fria den brottslige än att fälla den obrottslige. Detta sistnämnda uttalande om principen »hellre fria än fälla», somfanns upptagen i Olavus Petris domarregler och somursprungligen är hämtad ur den romerska rätten, citeras för övrigt mycket ofta i domstolsmaterialet från 1600-talet. Man bör i detta sammanhang även notera presidenten Gustaf Rosenhanes uttalande i samband med trolldomsprocesserna i Hälsingland 1673. Rosenhane fungerade som preses i den kommission, som var tillsatt att utreda och döma i trolldomsprocesserna i Hälsingland. Rosenhane yttrade härvid bl.a. att enligt de rättslärde fordrades för dödsdom inculpati testes, propria confessio och evidentiafacti}'** Jag har i min tidigare undersökning av erkännandet påpekat, att man under medeltiden vid utformandet av den legala bevisteorin förklarade, att man vid bedömningen av de svåraste brottmålen fordrade probatio plenissima, indubitata, luce meridiana clarior}'^^ Detta sistnämnda uttryck, luce meridiana clarior, återfinnes även i det svenska 1600-talsmaterialet i både latinsk och svensk språkdräkt. Svenska riksrådets protokoll, XI (1645, 1646), 1906, s. 543, 19/12 1646: »In civilibus holler man sigh till skrifter och ciocumenter, in criminalihus till vitnen och egen hekennelse.» Svenska riksrådets protokoll, X(1643, 1644), 1905, s. Ill, 22/4 1643. Bechius-Palmcrantz, Jur. saml., RA, X: A, s. 1286 (1675), s. 1279 (1681), VI, s. 1657 (1685). J. J:son Hanzén, Omtrolldom och ha.xprocesser i Hälsingland, 1951, s. 90. Inger, Das Gestandnis, s. 39. Ex.: R. Hausen, Ransakningar och domar rörande Trolldomsväsendet på Åland 1666-1678, 1894—1898, II, s. 285, trolldomsprocess 27 8 1666: >>. . . emädan ock egen bekännelse jämpte ilaqzklara skiähl j slika rnåhl reqzcireras . . .» - E. Linderholm, De stora trolldomsprocessernas upplösning i Sverige. Ett kapitel ur de stora trolldomsprocessernas historia under 1670-talet, 1913, s. 176: hovrättsassessorn Anders Stiernhöök yttrade i ett votumvid en trolldomsprocess 15/2 1673: i livssaker fordras solklara bevis. - Handskr. Palmsk. 104:30, UUB, s. 443 f.: professorn i teologi i Uppsala Martin Brunnerus’ kritiska skrift 1675 rörande de pågående häxprocesserna: »IV. Om them kommer mig thetta först at considerera i gemen hwars lins och evidentia, som i them må fordras eller intet. Efter saken är mörk, och gieller likväl människors ähre och lif, håller jag med the notae optimae auctorihus, som säga at jemnväl i thetta crimine måste Prohationes vara Ince mendiana clariores, thet är visse och oryggelige, så at ingen med skiähl emot themtala kan, såsomock i andra missgierningar och dödsdomar äfven sådant fordras.» - Uppsala rådstugurätts protokoll, ULA, 6 10 1675. Ett mål rörande misshandel och eventuellt dråp. ». . . Och såsomin Criminalihus, 196
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=