67 liksom i 1734 års lagförslag tillåter svårare fängelse i grova brottmål för att pressa fram bekännelse men samtidigt förbjuder man domarna och befallningshavande att låta någon pinas eller plågas till bekännelsed^^Man avvisar alltså den kvalificerade tortyren i tortyrkammare men tillåter visst våld i samband med rättegången. Slutligen har man även tagit med bestämmelserna i 1734 års lagförslag om institutet absolutio ab instantia, d.v.s. att domaren i svårare brottmål, där det föreligger mera än halvt bevis men den anklagade ändå nekar, skall lämna saken till framtiden, då den kan bli uppenbar.'®**Samtidigt skall det dock påpekas, att lagen tillåter fri bevisprövning i betydande utsträckning, en omständighet som fått några processualister att förneka, att man med 1734 års lag införde en strikt legal bevisprövning i Sverige.Enligt 1734 års lag ägde domaren sålunda stor frihet vid prövningen av vittnens trovärdighet. Vidare kunde domaren enligt Rättegångsbalken 17:30 tillåta värjemålsed, omdet förelåg uppenbart och på sannolika skäl grundat rykte eller andra bindande omständigheter och liknelser, som talade emot den tilltalade. Enligt Rättegångsbalken 17:32 skulle ett mål lämnas till framtiden, då det kunde bli uppenbart, omdet var fråga omett svårare brottmål och det förelåg mer än halvt bevis mot den tilltalade och omden tilltalade trots det nekade till att ha begått brottet och om domaren ansåg, att det förelåg risk för mened. Enligt Rättegångsbalken 17: 37 slutligen stadgades det att i grova brottmål kunde domaren försöka med svårare fängelse för att få fram sanningen, om det förelåg bindande liknelser och omständigheter mot den för brottet tilltalade. I samtliga dessa fall tillät lagen en rätt fri bevisprövning. När förelåg t.ex. sannolika skäl eller bindande omständigheter och liknelser och mer än halvt bevis eller uppenbart och på sannolika skäl grundat rykte? Man skulle kunna säga, att den legala bevisteorin lagfästes i en modifierad formi 1734 års lag. Av ovanstående undersökning av lagförslag, kungliga brev, lagar och svensk juridisk doktrin torde det klart ha framgått, att man i stor utsträckning lät sig påverkas av utländsk rätt och att man därvid recipierade även den legala bevisteorins principer. Vad speglar då rättspraxis av denna reception under 1600och 1700-talen? Det är icke lätt att ge ett kortfattat och entydigt svar på denna fråga, men man kan konstatera, att graderingen av bevismedlen efter deras bevisvärde kommer tydligt frami källmaterialet liksomäven skillnaden mellan bevismedel i tvistemål och brottmål. Rörande den sistnämnda frågan, omvilka bevismedel som kom till användning i tvistemål respektive brottmål, ger bl.a. R 17:37. R 17:32. J. C. Lindblad, Läran om bevisning inför rätta enligt Sveriges lag, 1842, s. 36 f.; O. W. Staél von Holstein, Nya Lagberedningens förslag till lag angående bevisning inför rätta, Tidsskrift for Retsvidenskab, 3. Aarg. 1890, s. 282; Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, 11:4, s. 632; Å. Hassler, Svensk civilprocessrätt, 1963, s. 346; A. Stening, Bevisvärde, 1975, s. 25-31. Se härtill P. H. L:ndblom. Recension av A. Stening, Bevisvärde, Svensk Juristtidning 1977, s. 280 ff. G. Inger, Högsta domstolen och den fria bevisprövningen, 1990, s. 217 f. 190 188 189 190
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=