66 honom. Mannen nekade till gärningen, och det fanns icke heller några åsyna vittnen. Enligt Kungl. Maj:t borde ingen enligt Olavus Petris domarregler dömas skyldig utan uppenbara skjäl, egen bekännelse eller åsyna wittnen och ingen heller dömas uppå präsumtioner, ehuru stora de och wara må. Kungl. Maj:t fann emellertid lämpligt, att målet skulle lämnas åt framtiden, då Gud kunde behaga att uppenbara sanningen. Här finner man alltså såväl uppräkningen av vad somkunde godtas somfullt bevis, nämligen notoriska, uppenbara, faktiska omständigheter, egen bekännelse och åsyna vittnen, som anmärkningen, att ingen kunde fällas på enbart indicier. Vidare finner man, hur man i en dylik situation, när den anklagade trots allt var starkt misstänkt för att ha begått det brott, för vilket han stod anklagad, tillgrep absolutio ab instantia. Mannen hade nämligen tillstått, att han brukat våld mot sin hustru. För att förmå mannen att säga sanningen gick emellertid Kungl. Maj:t så långt, att han förordnade, att mannen skulle skickas till Marstrands fästning för en tid av sex år. Mannen skulle emellertid icke själv få veta, att tiden på fåstningen var fixerad till sex år, utan man skulle låta honom tro, att han skulle få sitta på fästningen för livstids arbete. Dessutom skulle prästerskapet uppmanas att flitigt besöka mannen och undervisa honom i Guds heliga ord och förmana honom att bekänna. Förhoppningsvis skulle straffets »långsamhet» förmå honom att bekänna sanningen. Mannen i fråga blev med andra ord »insatt på bekännelse» och blev en bekännelsefånge. Ett behandlingssätt, somblev allt vanligare i svensk straffprocessrätt från mitten av 1700-talet, men sominfördes i svensk straffprocess redan på 1500-talet. I 1734 års lag slutligen finner man liksom i lagförslagen från 1700-talet ett tydligt nedslag av den legala bevisteorin. Man finner sålunda, att enligt denna lag är två samstämmiga vittnen fullt bevis och ett vittne halvt bevis, och för att få vittna skall man vara av god frejd och minst 15 år gammal.'*'* Det bör dock noteras, att man införde i 1734 års lag även förslaget om att domaren i svårare brottmål skulle somvittnen, dock utan att först ha låtit dem avlägga vittnesed, få höra även dem som var jävade för att få mera ljus i saken.Omdet egna erkännandet säges liksom tidigare i Magnus Erikssons stadslag, att känd sak, d.v.s. erkänd sak, är så god somvittnad, om erkännandet är frivilligt avlagt av en person, som kommit till laga ålder och somej är vanvettig.'*^ Dock graderar man erkännandets bevisvärde i brottmål alltefter brottets svårhetsgrad, vilket innebär en modifiering av den legala bevisteorins principer. Vidare finner man, att man i så hög grad eftersträvar fullt bevis i formav ett erkännande, att man Se härtill Inger, Das Geständnis, s. 222 ff. '*■' R 17:7 och 29. Se härtill E. A. Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, 11:4, 1931, s. 637 ff. - Liksom i den kungl. resolutionen 1721 är det samma åldersgräns i 1734 års lag för vittneseds avläggande som för full straffbarhet. M 31. Ombevisreglerna i 1734 års lag, se även A. Dereborg, Från legal bevisteori till fri bevisprövning i svensk straffprocess, 1990, s. 18 ff. R 17:9. R 17:36. 183 183 186
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=