58 Omvittnenas antal säger Kloot, att Sveriges lag visserligen fordrar sex vittnen i grova brottmål, som angår liv och ära, men att det likväl nu, d.v.s. då han författade sitt arbete, i praxis är brukligt, att man anser två eller tre trovärdiga vittnen somfullt bevis såväl i grova brottmål somi tvistemål, såframt de alla är ense i sitt vittnesmål.Detta är också i överensstämmelse med Guds egen lag, säger Kloot och hänvisar till Deuteronomium 19:15, där det står: »Det är icke nog att allenast ett vittne träder upp mot någon angående någon missgärning eller synd, vad det nu må varaför en synd som någon kan hava begått. Efter två eller tre vittnens utsago skall var sak avgöras». I ett annat sammanhang hänvisar Kloot även till Matt. 18 och 1 Kor. 13 (den sistnämnda hänvisningen torde vara ett feltryck för 2 Kor. 13).’‘*° Om vittnenas kvalitet gör Kloot under hänvisning till de gamla landskapslagarna, domarreglerna samt Magnus Erikssons stadslag och Kristoffers landslag följande uttalanden.Vittnenfår icke vara biltoga, d.v.s fredlösa män, icke bannlysta, icke ärolösa, icke menedare, icke partiska vittnen eller avundsmän, icke släktingar eller husfolk, icke sådana, som av vänskap och för att göra någon till viljes antingen säger eller förtiger något, icke underåriga, icke sådana somvittnar i egen sak, omde icke vittnar mot sig själva, icke okända och främmande och icke vittnen, som endast vittnar omvad andra sagt. Lagen fordrar, att vittnena skall vara bofasta män, och kvinnor får enligt lagen vittna endast i fråga ombarnafödslar. I sitt arbete Processus criminalis framhåller Kloot, att vittnen skall vara sådana, att man icke kan göra några invändningar mot dem, då det i grova brottmål, s.k. kapitalförbrytelser, fordras bevis som är ljusare än middagsljuset.*"*’ I detta sistnämnda uttalande märker man för övrigt ytterligare ett tecken på påverkan från den tysk-romerska och tidigare den romersk-kanoniska rätten. Under hänvisning till Loccenius medger Kloot, att man i nödfall kan tillåta släktingar att vittna på svarandens sida.’"*^ Omden egna bekännelsen sombevismedel säger Kloot, att den är fullt bevis, omden sker frivilligt. Kloot, Proc. crim., s. 280, Cap. VI. Se härtill även Carolu.s Lundius, Collegier öfwer gamble Lagarne, skrivna av S. Törner, Handskr. B 184:d, UUB, fol. 492 r. Lundius förklarar, att två eller tre vittnen är fullt bevis i såväl brottmål somtvistemål. Även Nicolaus Garelius säger i sin dissertation De modo in judiciis, som han lade fram i Uppsala under C. Lundius’ presidium 1689 (s. 27, § 5), att det räcker med två eller tre vittnen, ehuru Sveriges lag föreskriver, att det skall vara sex stycken. Kloot, Proc. crim., s. 277, Cap. VI. - En liknande hänvisning till Deut. 19:13 förekommer i 140 en anonvmhandskrift från 1600-talet, B 126, UUB, fol. 353 r-353 v. '■*' Kloot, Lagfarenheetz Spegel, s. 355 f.. Cap. V, Se härtill Kloot, Proc. crim., s. 278, Cap. VI, och P. Castovius, Föreläsningar öfver Lands-lagen, Handskr. Nordm 1255 - 1260, UUB, Tingmäla-Balker, Cap. 21, s. 167 ff. Kloot, Proc. crim, s. 278, Cap. VI. Kloot, Lagfarenheetz Spegel, s. 361 f.. Cap. V. Kloot, Lagfarenheetz Spegel, s. 364, Cap. VI.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=