57 ett vittne, och för den skull kan man säga: vox unius vox nullius. Detta är också i överensstämmelse med Guds ord i Deuteronomium(5 Mos. 17:6—7), där det heter: »Efter två eller tre vittnens utsago skall han dödas; ingen skall dömas till döden efter allenast ett vittnes utsago». För att man skall låta en person vittna uppställer Rålamb bl.a. följande krav: Det är förbjudet att vittna för de personer, somburit falskt vittnesbörd, och för menedare, för löst folk, för omyndiga och skriftade. Vidare brukar man förbjuda husfolket och nära släktingar att vittna. Icke heller bör den som har någon del i rättssaken vittna liksom icke heller domare och bisittare i domstolen. Sammanfattningsvis kan man säga, att man finner spår av den legala bevisteorins principer hos Rålamb men icke lika tydliga som i 1643 års lagförslag och hos Loccenius. Däremot är det fullt klart och tydligt, att Rålamb var förtrogen icke blott med den romerska rätten utan även med den samtida tyskromerska och den humanistiska jurisprudensen. Han hänvisar förutom till bibeln och den romerska rätten mycket ofta till M. Wesenbeck, B. Carpzov och A. Gail. Man kan också i fråga omRålamb göra samma konstaterande som i fråga om Loccenius, att han är mycket mån om att påvisa likheterna mellan gällande svensk lag och utländsk rätt, inklusive den romerska. Hos Caludius Kloot finner man däremot klara och otvetydliga spår av den legala bevisteorins principer. Tydligast kommer detta inflytande till synes i hans arbeten Then Swenska Lagfarenheetz Spegel och Processus Criminalis, ad Jus & ForumSvecicumpotissimum aptatus. I likhet med Loccenius, till vilken Kloot ofta hänvisar och av vilken han utan tvekan rönt starkt inflytande, tar Kloot upp frågan om en domare skall döma efter sitt samvete eller efter framlagda bevis, och svaret blir, att om domaren vet, att den tilltalade är brottslig och att han försöker fria sig genomfalska uppgifter och falska vittnen eller om domaren vet, att den tilltalade är oskyldig och om sanningen icke kan uppenbaras på något annat sätt, då skall domaren döma efter sitt samvete och förbigå frambragta skäl och bevis, acta et probata, eftersom de är falska. Omdomaren icke gör så, bryter han mot domareden. Omdomaren däremot icke äger mera kunskap än vad frambragta bevis visar, och han finner dessa bevis trovärdiga, då skall han döma efter dem.'^^ Liksom Loccenius hänvisar Kloot till svensk lag och till domarreglerna men dessutomtill bibeln, och man kan säga, att Kloots framställning är något utförligare än Loccenius’ men i huvudsak en översättning till svenska av Loccenius’ uttalanden. I fråga om bevismedlen förklarar Kloot, att det finns tre bevismedel, som är att anse som fulla bevis, och det är vittnen, egen frivillig bekännelse och skriftliga handlingar.'-'^ Kloot, Lagfarenheetz Spegel, s. 362, Gap. V. Kloot, Lagfarenheetz Spegel, s. 355, Gap. IV. Se härtill G. Kloot, Processus Griminalis, ad Jus & Forum Svecicum potissimum aptatus, 1676, s. 270, där han säger, att eget erkännande och vittnen är fullt bevis i brottmål. 137 13S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=