55 honom framlagda bevis, då är han utan skuld, som det står i Olavus Petris domarregler. Denna framställning är ur många synpunkter mycket karakteristisk för Loccenius. Man finner nämligen, hur han genomgående i sitt författarskap försöker förena och påvdsa överensstämmelsen mellan å ena sidan gällande svensk rätt och å andra sidan romersk och tysk-romersk rätt, även om han härvidlag tvingas till vissa kompromisser. I detta fall synes han i första delen av sitt uttalande vara villig att mjuka upp den hårda principen om att en domare skall döma secundumallegata et probata et non secundumsuam conscientiam högst väsentligt, men därefter är han strax inne på den strikta linjen igen. Två vittnen räknar Loccenius som fullt bevis men i vissa situationer, där synnerliga skäl föreligger, kan man i civilmål godta ett vittne, vilket däremot icke tillåts i brottmål. Loccenius framhåller, att i Guds lag, Deut. 17:6, Joh. ev. 8:17, 2 Kor. 13:1, Heb. 10: 28, Num. 35: 30 tillåts det icke, att någon döms på grund av ett vittnes vittnesbörd. Loccenius uppställer också vissa krav på vittnena.*'^ De bör vara opartiska. De skall vara lämpliga och rättrådiga. Tjänare och släktingar är icke lämpliga vittnen. Härvidlag hänvisar Loccenius till bl.a. Aristoteles och Hälsingelagen, Tingmalabalken 10:1: »AEi mafaper aeller son aeller broper witnj baerae. aeller i epum standae hwar perae rnaep aprum». Dock kan man i nödfall tillåta även dessa olämpliga vittnen att vittna, om man icke kan få tag i några andra vittnen och ommotparten tillåter det. Vad gäller värderingen av det egna erkännandet som bevismedel är Loccenius mycket försiktig i sina uttalanden.För att en bekännelse skall kunna vara fullt bevis fordras dock först och främst, att den är avgiven fullt frivilligt. En köpmans räkenskapsbok utgör halvt bevis, omden icke har blivit korrigerad. En avliden köpmans räkenskapsbok är däremot enligt Loccenius att anse somfullt bevis. Sammanfattningsvis kan man säga, att Loccenius’ här anförda uttalanden liksom hans många hänvisningar till den romerska rättens auktorer och till den samtida tysk-romerska rättens företrädare, bl.a. Benedict Carpzov och Antonius Matthaeus, vittnar om hans stora förtrogenhet med den romerska och tysk-romerska rätten i allmänhet och den legala bevisteorins principer i synnerhet. »Si vero judex non aliter animadvertere possit, qvarn qvod acta & probata recté se habeant, seeundum illajus dicet. Natn ut est in cap. II. ^ I. Dråp. StL. In tanturn cognita est causa, in qvantum discussa & testirrionijs convicta est. Et si judex judicet seeundum extremas vires intcllcctus sui, & argumenta ac rationes ipsi propositas, extra culpam est, ut est in RcgulisJudicum». Loccenius, Synopsis, s. 738 ff. Diss. XXX, quest. XI, XII. Loccenius, Synopsis, s. 741 ff. Diss. XXX, quest. XL Loccenius, Synopsis, s. 747 ff. Diss. XXX, quest. XIII. Loccenius, Synopsis, s. 747 ff. Diss. XXX, quest. XVII. 128 130
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=