53 Med tanke på vad ovan sagts om Sveriges expansion under 1600-talet till en europeisk stormakt med livliga förbindelser med kontinenten och om det kulturella läget i landet är det naturligt, att man finner en fortgående reception av den legala bevisteorin även under 1600-talet och början av 1700-talet, d.v.s. en reception av det processrättssystem, som vid denna tid var förhärskande på kontinenten. I såväl lagförslag, lagar, svensk juridisk doktrin som svenskt domstolsmaterial från tiden 1614—1734 finner man exempel på receptionen av den legala bevisteorin. Av intresse är i detta sammanhang det lagförslag, som avgavs av 1643 års andra lagberedning den 8 augusti 1643. I denna andra lagberedning, i vilken ingick Georg Stiernhielm, Ericus Olai, Ericus Bröms och Johan Olofsson Stiernhöök, lär den sistnämnde ha gjort en betydande insats."* Som ovan nämnts hade Stiernhöök studerat vid flera tyska universitet, varför man borde kunna finna spår av den legala bevisteorin i det lagförslag, som han hade varit med om att utarbeta. Lagförslaget i fråga innehåller också mycket riktigt en utförlig behandling av de skilda bevismedlen, och här finner man just den legala bevisteorins gradering av bevismedlen."^ Till de fulla bevisen räknas den egna bekännelsen,skriftliga urkunder och två eller tre samstämmiga vittnen."' Ett vittne räknas som halvt bevis. Vid sidan av dessa fulla och halva bevis kommer så indicierna. Omden egna bekännelsen sägs det, att den övergår alla bevis. Omde skriftliga bevisen heter det: »Segell och Breff, Handskriffter, Lyfftes skriffter, InwijsningsZedlar, Räkningar och Qwittentier etc., när the äre richtige och wederkände, så äre the gille till full hewijs. Kännis man them intedt, tå moste the medh annor skiähl och Omständigheeter godh och gille göras».Omvittnena sägs: »I twäggia eller Treggia Manna Munn beståår all Sanningh: Ty är nogh att man i all måål, så wäll i skrifftelige skiähl som eldest, hafwer tu eller try orygelige wittnen, the ther alle wittna Ett; . . .».'^^ Det uppställes emellertid vissa kvalifikationskrav på dessa vittnen.'^"* Sålunda föreskrivs, att vittnen skall vara män och icke kvinnor, där man kan ha män. I bördsmål får emellertid kvinnor vittna, d.v.s. häri följer lagförslaget den äldre svenska lagstiftningens principer. Vittnena skall dessutom helst vara bofasta män samt vara ärliga, tillförlitliga och opartiska. Däremot får icke andligen oförmögna, vanvettiga, omyndiga, åldersbrutna, bannlysta, lösdrivare, menedare och ärelösa vittna. Likaså får icke personer uppträda som vittnen, vilka icke är opartiska eller vilka har någon del i saken. Samma förbud gäller även för fiende och ovän. Vidare får icke tjänare vittna mot eller med sina arbetsgivare J. A. Posse, Bidrag till svenska lagstiftningens historia, 1850, s. 65-71. Wahlberg, Åtgärder, s. 109 ff. Cap. XII-XV. Se härtill även a.a. s. 139, Cap. IV: 3—4. Se härtill även a.a. s. 139, Cap. IV: 6, där det talas omtv.å eller liera vittnen, a.a. s. 109, Cap. XIII; 1. 1 16, Cap. XIV: 26. a.a. s. 114 fl.. Cap. Xl\'. 12: 123 cl.a. s.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=