51 Den ovannämnde svenske juristen Claudius Kloot varnar typiskt nog för edgärdsmannaprocessen i sin kommentar till den gällande svenska lagen. Domaren bör försöka utleta sanningen genom andra medel än edgång, eftersom den innebär en fara och dessutom verkar neslig. Den bör tillgripas endast om det föreligger grova indicier och brottet är uppenbart. Kloot påpekar också, att man bör skilja mellan den tilltalades ed, sombör vara enjuramentum vcritatis och edgärdsmännens ed, som bör vara en juramentum credulitatis. Om edgärdsmännen drivs till att avlägga en juramentum veritatis föreligger stor risk för att de avlägger många falska eder, somförtörnar Gud, och det bör domaren försöka avvärja. Edgärdsmännen bör se till, att de icke »samka sig Gudz Straff öfwer Hufwudet». Kloot påpekar också i sin kommentar, att det icke är tillåtet att svärja värjemålsed i grova brottmål, där straffpåföljden är dödsstraff. Clas Rålamb är också mycket kritisk, vad gäller värjemålsed."' Domaren skall icke vara för snar att tillåta edgång. Värjemålsed bör få förekomma endast, där det saknas vittnen och andra bevis. Med hänvisning till Carpzov säger så Rålamb: >>At Juramentum är en suhsidiaria, extraordinaria & exorbitans probatio, ja / icke så myckit probatio, som a probatione relevatio & exoneratio». Liksom Kloot anser Rålamb, att edgärdsmän alltid skall svärjajuramentumcredulitatis. Även Johannes Loccenius är i sitt arbete Synopsis juris publici et privati, ad statum & leges regni Sveciae accomodata mycket kritisk till edgärdsmannaprocessen. Han säger bl.a. sålunda; »Sed major scrupulus haeret de juramento sex aut duodecim sacramentalium vel compurgatorum, ut vocant (Sveticé Lagh gierdz Männerna) qvi unå cum reo jurant, & sic de alieno facto. Non potest autern non aliqvis saepe ignorare alienum factum, praesertim in occulto patratum. Si tamen probitate atq; innocentiå alterius confisus, praesertim precibus pretiové adductus, ex ipsius animi sententia & conscientiä juret, non potest non res periurio esse exposita».^^~ Den bristande tilltron till edgärdsmannaprocessens effektivitet, då det gällde att föra fram sanningen i ljuset, kommer klart till synes i ett civilt mål om hemulsansvar i Svea hovrätt 1688, där man ifrågasatte, omsvaranden skulle fria sig med tre edgärdsmän eller med endast sin egen ed. Vice presidenten ansåg, att man borde följa lagens föreskrifter och att svaranden därför skulle fria sig med tremannaed, medan de övriga ledamöterna menade, att detta icke var i ria, s. 48. — V.il i överensstämmelse med innehållet i nämnda straffordning svarade Kungl. Maj;t på Svea hovrätts förfrågan den 9 mars 1653, att vittnen skall avlägga juramentum credulitatis och ej veritatis. Juramentum veritatis avlägges endast av den anklagade. Handskr. Palmsk. 122, s. 1036, UUB. - Drottning Kristinas straffordning utfärdades den 18 maj 1653. Kloot, Lagfarenheetz Spegel, Cap. IV, s. 349 ff. Kloot. Lagfarenheetz Spegel, Cap. IV, s. 352 f. Rålamb, Observationes, s. 97 ff. Loccenius, Synopsis, Dissertationis XXX, s. 714. 109 109 110
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=