49 någon / somhar sig sådant bekant. Skulle Domaren märckia / at de somsåledes förekallas / ey willia rätt ut med det / som ynan kan tyckia dem lärer bekant wara / så kan han under wittnes Eed tilhålla dem at giöra sin berättelse / och dem de nämna / kan han sammaledes låtaförekomma / och under wittnes Eed afhöra. Når nu således en General Inquisition skiedt / och Domaren där af fådt en skiäliganledningat anställa emot någon en special inquisition, eller ock / at någor kommer och angifwer någon för et swårt brått / bör Domaren öfwerwäga / omsäkre skiäl / eller sannelika praesumtioner och liknelser äre / der på han antingen må låta gripa den angifna / om saken så är / eller elliest låta honomtil Rätta stämma» I detta sammanhang bör påpekas, att det icke alltid förekom någon allmän åklagare eller enskild målsägande. I min undersökning av institutet erkännande i svensk processrättshistoria före 1614 omtalade jag emellertid, att allmänne åklagarens verksamhetsområde utvidgades högst väsentligt under 1500-talet och början av 1600-talet, vilket bl.a. fick till följd, att allmänne åklagaren kunde uppträda som åklagare i den private målsägandens ställe, även då denne sistnämnde själv icke önskade väcka åtal.^^ Åklagarväsendet utvecklades alltmer under 1600-talet. Framför allt sedan den av kunglig befallningshavande tillsatte länsmannen fått befogenhet att väcka åtal i svårare brottmål, då målsäganden underlåtit detta, eller då någon målsägande icke fanns. I finansrättsliga mål tjänstgjorde en särskild åklagare, nämligen landsfiskalen, som förordnades av kammarkollegium. I städerna fungerade som regel stadsfiskalen som allmän åklagare. I de mindre städerna fick länsmännen sköta även denna syssla.Vid allmänt rykte om grovt brott skulle däremot domaren å ämbetets vägnar, ex officio, på urtima ting anställa undersökning, trots att ingen bestämd person blivit åtalad för brottet.Denna s.k. generalinkvisition, som skulle vidtagas, när något brott blivit begånget och gärningsmannen antingen var okänd eller hade ryktesvis blivit utpekad, återfinner man även i det lagförslag, som 1643 års andra lagberedning avgav den 8 augusti 1643.'°^ Det heter där: »Nu att MissSwerikes Rijkcs Lands-Lag, 1726, Tingmala-Balker 19, anm (a). Se härtill även I. Arnells samtida kommentar till Magnus Erikssons stadslag, Rådhstufwu-Balker 10, anm. (a)-(d). Inger, Das Geständnis, s. 166 f. Almquist, Svensk rättshistoria I. Processrättens historia, s. 36; Granfelt, Straffprocessrätt, s. 167ff. KrL, R 19. Se härtill även det ovan anförda lagrummet ur MESt, R 12: 3. Herdin, Uppsala, s. 126. Se även Claudius Kloots kommentar i »Then Swenska Lagfarenheetz Spegel», s. 335, där han uppräknar tre fall, när domaren skulle föra process utan medverkan av åklagare: 1) i grova brottmål, 2) vid uppenbart rykte, som grundade sig på sannolika skäl, 3) i mål, där endera parten försuttit förfallolös stämning och icke infunnit sig på grund av motvillighet och tredska. - Se vidare R. A. Wrede, Bidrag till kännedomen omprocessen under 1600-talet, 1912, s. 275. Wahlberg, Åtgärder för lagförbättring 1633-1665, s. 137 f. - I Svea hovrätts promptuarium refereras en dom från Albo härad över en dråpare. Den i detta sammanhang återgivna kungliga förklaringen är mycket upplysande angående åklagare i mål, där det icke finns någon målsägande: »Om ingen målsägande är i dräpsaker, sä bör Fogden eller Arrendatoren det göra pä Konungs
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=