48 Det var alltså parterna själva somi första hand av egen drift skulle andraga de skäl och omständigheter, varå de stödde sin talan samt att förebringa erforderliga bevis för dess styrkande, men domaren ägde rätt att själv genom frågor påverka utredningen och anordna förhör. Detta framgår bl.a. av bestämmelserna i Skipmålabalken i 1667 års sjölag. Processförfarandet i brottmål blev mer och mer inkvisitoriskt allteftersom man övergick från edgärdsmannaprocess till nämndprocess. Visserligen kan man säga, att processen till formen somregel var ackusatorisk, där allmän eller enskild åklagare förde talan, men i praktiken blev tillvägagångssättet alltmer inkvisitoriskt i det att domaren ledde förhöret och rannsakningen. Domaren ägde också anställa rannsakning å ämbetets vägnar. Detta framgår av Magnus Erikssons stadslag, och det omnämnes dels i Norrköpings riksdags beslut 1604 och dels i resolutionen på adelns besvär 1664.^^ Även Kungl. Maj:ts resolution på adelns besvär 1688, där det ålägges domaren att utforska sanningen, så att rannsakningen blir fullständig, vittnar om ett inkvisitoriskt förfarande.Lika tydligt vittnar stadgorna för general- och regementskrigsrätterna 1683 samt för sjökrigsrätterna 1685 om ett inkvisitoriskt förfarande.Det heter där i fråga om »undersökandet av dem som domen i händer hava», att domaren ägde att på säkra föregångna skäl eller sannolika presumtioner och liknelser, d.v.s. indicier, låta antingen gripa eller eljest för rätten angiva missdådaren. Ytterligare ett vittnesböd omdet inkvisitoriska förfaringssättet i grova brottmål finner man i Petter Abrahamssons kommentar till Kristoffers landslag, Tingmala-Balker 19, där det heter: »Derföre då rychte / som är et almänt tal härrörande af en skiälig misstancka / och skiljes ifrån sqwaller / som är et löst tal / hwilcket någrefå utan skiälig anledning sin emellan föra / opkommer om något groft brått / så hör Domaren / fast än ingen klagande sig angifwer /å Emhetets wägnar ransaka om en sådan missgierning är skiedd/ ty at derombör han framför alt wara förwissad / och sedan ransakar han der efter / hvilken der uti bråtzlig är. Och på det han må derom kunna erhålla efterrättelse / instämmer han dem / som efter all liknelse tyckes därutinnan kunna gifzva någon oplysning / då han dem frågar/ hwad kunskap de der om hafu,'a / och hwilken de hålla före der uti ivara bråtzlig / samt om de ivetta /at namngifwa Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 535. Se häromäven Uppström, Öfversigt . . ., s. 121. MESt, R 12:3: >>Waräher ok nokorfangen i stadhenumfore san brut, ok gar thet a luff hans, ae hiear gerningen war gör, inlaendis ella z tlaendis, gauge luff fore liiff aen han eig hotumforma. Aeru thet ok annur brut, bötes aepter thy the aera. Orkar han eig botum, wardhi raetter hans aepter th\ bruten aera, hwat nokor akaeranden aer eller eig, ok aer gaerningen openbar« Se härtill även KrL, R 19, där det sägs, att domstolen har rätt att utan angivelse skrida till rannsakan och dom pä grund av allmänt rvkte. - A. A. von Stiernman, Alla Riksdagars och Mötens Besluth, I, 1728, s. 556, § 6, II, 1729, s. 1486; O. Hj. Granfelt, Straffprocessrätt, 19C8, s. 166. J. Kreiiger, Den svenska kriminalprocessens utveckling fr.än medlet af det femtonde till slutet af det sjuttonde århundradet, 1885, s. 183. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 828 ff., 953 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=