47 till skriftlig process.Detta innebar, att man i viss utsträckning frångick den undersökningsmetod med materiell processledning, somman brukade använda vid det muntliga rättegångsförfarandet, och i stället övergick till förhandlingsprocess.**^ Det skall dock noteras, att rättegången trots skrifterna alltjämt till vissa delar var offentlig och muntlig. För hovrätternas del innebar den skriftliga processens införande, att det svenska processväsendet alltmer kom att efterlikna det tysk-romerska.^^ För Svea hovrätt reglerades denna processordning 1656. Den allmänna underrättsproceduren reglerades genom rättegångsförordningen av den 4 juli 1695.^^ Enligt denna skulle parterna i de första instanserna agera antingen muntligen eller skriftligen.För att stävja de tidigare vidlyftiga skriftväxlingarna bestämdes nu, att vardera parterna skulle få inge tvenne skrifter. Efter skriftväxlingarnas slut ägde parterna, om de så begärde, eller rätten för sin upplysning prövade det nödigt, komma till muntligt förhör en eller flera gånger. Det ålåg parterna, vare sig de agerade muntligt eller skriftligt, att redan i första instanserna icke blott noga framföra allt, som kunde belysa saken, som de tvistade om, utan även alla sina bevis, skäl och dokument »och intet ther uti förbigå eller med upsåt / list och hwariehanda konst innehålla och til öfrige Instanticr lämna och upskiuta». Det bör noteras, att även Skipmålabalken i 1667 års sjölag innehöll föreskrifter om att parterna i sina första inlagor i rätten skulle framföra alla de skäl och bevis, somde ville åberopa.^' Som W. Uppströmpåpekat i sitt arbete Ofversigt af den svenska processens historia, spårar man i dessa föreskrifter om att parterna redan i första instanserna skulle redovisa alla skäl och omständigheter, som kunde belysa saken, somde tvistade om, samt alla bevis, som kunde styrka deras talan, en påverkan från den tyska civilprocessens eventualprincip.’^ Underlåtenhet att iakttaga dessa föreskrifter medförde emellertid ett relativt lindrigt bötesstraff. 1695 års rättegångsförordning innehöll även den bestämmelsen, att om man av någon anledning var tvungen att bevilja uppskov i handläggningen av ett mål och någon av parterna ålades att fullgöra något inom viss tid, så skulle domaren alltid utsätta lämpligt vite, som skulle tjäna som straff för den som icke fullgjorde sina åligganden inomutsatt tid.^^ K. W. Herdin, Uppsala på 1600-talet, Rättsväsendet I, 1926, s. 83; S. Jägerskiöld, Hovrätten under den karolinska tiden och till 1734 års lag (1654-1734), 1964, s. 288. Se även W. Uppström, Ofversigt af den svenska processens historia, 1884, s. 115 f. *** Herdin, Uppsala, s. 83. Jägerskiöld, Hovrätten, s. 288. **** Kungl. bref till Svea hofrätt 1640-1659, RA; Jägerskiöld, Hovrätten, s. 288. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 1414 ff. Art. 4. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 535, Cap VII. Uppström, Ofversigt . . ., s. 121. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 1424, art. 24.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=