45 ordning i Sverige. Underrätter på landsbygden var häradsting och däröver landsting. Efter hovrättens inrättande gick emellertid alla brottmål direkt från häradstinget till hovrätten, och det var endast dit vädjade tvistemål samt vissa mindre brottmål, som handlades på lagmanstinget. Underrätter i städerna var kämnärsrätten, om staden var så stor, att det fanns någon dylik domstol, samt rådhusrätten. Till hovrättens i Stockholm kompetensområde hörde: (1) dit vädjade tvistemål, (2) besvärsmål i rättegångsfrågor och (3) brottmål vare sig besvärsvägen eller genom underställning. Dessutom skulle hovrätten fungera som första instans (1) i vissa grova brottmål, såsom hädelse mot Gud, högmålsförräderi, landsförräderi och majestätsförbrytelse, (2) såsom forum privilegiatum för adelsmän i vissa mål, nämligen svårare brottmål, tvistemål om fast egendom, arv, testamente, konkurs m.m. dylikt och (3) rörande brott, begångna av ämbets- och tjänstemän, särskilt underdomares fel och försummelser i ämbetet. Som en högsta instans fungerade efter 1615 återigen kungen, vanligen tillsammans med några riksråd. Då kungen icke hade möjlighet att utöva denna dömande funktion, t.ex. då han deltog i krig utanför landets gränser, utövades den kungliga rättsskipningen av rådet i sin helhet, in corpore, stundom under benämningen revisionsrätt. De mål, som skulle underställas kungen var man helt naturligt tvungen att förbereda och föredra inför kungen med eller utan rådsmän vid sin sida eller, när kungen var borta, inför det samlade rådet. Denna förberedelse eller föredragning blev så småningomen fast institution inomdet kungliga kansliet, och 1647 förordnades den kände rättsvetenskapsmannen Johan Olofsson Stiernhöök att föredra justitieärendena i rådet och erhöll titeln revisionssekreterare. Denna verksamhet utvecklades sedermera till den s.k. nedre justitierevisionen, som fick sina instruktioner 1663 och 1669.*' Själva benämningen »nedre justitierevisionen» började man icke använda förrän i början av 1700-talet. Redan på 1630- och 1640-talen hade man försökt dela upp det kungliga rådet på avdelningar, varav en alltid skulle handlägga revisionsärendena. Det var emellertid först 1673 somdenna uppdelning definitivt förverkligades.*’ Karl XI gav då order om att en del av rådet skulle följa honom på hans resor genom landet, medan de kvarvarande rådsherrarna skulle handlägga justitieärendena. Denna sistnämnda avdelning av det kungliga rådet började från 1687 benämnas justitierevisionen. Helt naturligt kom då det förberedande organet att kallas nedre justitierevisionen. Schmedem.Tn, Kongl. Stadgar, s. 135 tf. ''' S. Falk, Några anteckningar vid nedre justitierevisionens upphörande, 1973, s. 10. Se härtill även Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 329 fl., 604 f. Almquist, Svensk rättshistoria, I, Processrättens historia, s. 23; A. B. Carlsson, Den svenska centralförvaltningen 1521-1809, 1913, s. 79, 83 f; A. Munthe, Kansliet under det karolinska tidevarvet, 1935, s. 121 t; A.-B. Lövgren, Handläggning och inflytande, 1980, s. 12.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=