44 gångsordinantian 1614 stadgades vidare, att underdomarna i livs- och högmålssaker skulle underställa domen hovrättens prövning med undantag för vissa brott, som’ icke utan Guds förtörnelse och de enfaldigas anstöt kunde benådas, såsom blodskam, tidelag, våldtäkt, barnamord, uppenbart mord, röveri på skog eller allmän landsväg eller annorstädes samt dråp, som ägt rum vid hemgång eller försåtligt på väg till kyrka eller ting/^ Det bör i detta sammanhang noteras, att Karl XI i ett brev till hovrätten i Åbo den 31 januari 1682 som svar på en därom av hovrätten riktad förfrågan meddelade, att omhovrätten i livssaker fann, att det förelåg särskilda omständigheter, circumstantier, och någon locus gratiae, så kunde den översända målet till och underställa det kungen, men övriga livssaker, som i sig själva var klara, bekända och fullt bevisade, kunde hovrätten utan underställande under kungen avdöma och hänvisa till exekution/^ Härmed avsåg emellertid kungen icke att införa några undantag i 1614 års rättegångsordinantia. Bestämmelserna i ordinantian skulle alltjämt gälla. Karl XI :s brev angick endast de mål, som enligt ordinantian icke behövde underställas kungen. 1687 gick Karl XI ett steg längre, då han genomlandshövdingeinstruktionen samma år gav befallning om att alla livssaker skulle underställas hovrätterna även om det stod i rättegångsordinantion, att man i dessa mål skulle exekvera domarna genast. Efter tyskt mönster med en »Oberhofgericht» och flera »Hofgerichte» skulle det upprättas hovrätter även i de dåtida svenska hertigdömena, men dessa skulle vara underordnade hovrätten i Stockholm.Det dröjde emellertid icke länge, förrän en ny kunglig förordning, 1615 års rättegångsprocess, förvandlade hovrätten i Stockholmtill en mellaninstans.^^ I denna rättegångsprocess tillät nämligen kungen den part, som var missnöjd med hovrättens domatt genom en ödmjuk böneskrift besvära sig direkt hos kungen och så kunna få njuta heneficium revisionis, prövningsförmån. Prövningen var dock beroende av kungens nåd, varför man formellt fortfarande kunde hävda, att hovrätten alltjämt var högsta domstol. I praktiken hade den emellertid förvandlats till en mellaninstans. Som nämnts, infördes med hovrättens i Stockholm tillkomst en fast instans77 Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 139 t., punkt 16 och 17. ’’’ Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 749 t. — Se härtill Kungl. Mapts påminnelse om detta brev 15 11 1706, Handskr. Nordin 321, UUB, fol. 42 r. C. G. Stvffe, Samling al instructioner för högre och lägre tjenstemän vid landt-regeringen i Sverige och Finnland, 1852, s. 307, punkt 6. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 138. -J. E. Almquist, Svensk rättshistoria, I, Processrättens historia, 1971, s. 16. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 143 ff. - Se härtill Kongl. May:tz Placat och Förordning angående justitiae Sakerne uti thes Revision, förnyat och förbättrat then 31 Augusti Anno 1682, Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 772 ff. samt Kungl. \laj:ts brev till Justitierevisionen 29 12 1703, Swerikes Rijkes Lands-Lag, s. 686 och Handskr. Nordin 321, UUB, fol. 25 r-25 v (5/2 1704).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=