41 icke straffar de brottsliga.I ett brev 1622 från änkedrottning Kristina angående rannsakan om oärlighet på Leufsta och Forsmarks järnbruk i Uppland säges det helt i tidens anda, att denna rannsakan skall företagas så, att de, som skall utreda saken, skall kunna försvara sig inför Gud, drottningen och var ärlig man.^'^ En liknande formulering finner man i ett kungl. brev till ledamöterna i Åbo hovrätt av den 9 mars 1710.^^ Enligt nämnda brev fick ledamöterna av hovrätten fria händer att döma i ett mål rörande olovlig beblandelse. De skulle enligt brevet avkunna en dom, somde »kunde taga på sina samveten och svara för inför gud». Mycket ofta finner man i domstolsmaterialet från 1600-talet, hur man försöker få de för brott anklagade att bekänna genom att framhålla för dem, hur viktigt det är att bekänna med tanke på själens salighet.Ett brott innebar ju också en synd mot Guds bud. Sålunda heter det typiskt nog i ett brottmålsprotokoll från Uppsala rådstugurätt 1696, att en av de tilltalade tillfrågades om rådstugurätt 1658. Den brottsliga kvinnan skall halshuggas på grund av att »Synden Ty Werr, dageligen tillwexer, som Gudh åthskillige straff öffwer ossförorsakar». Handskr. B 101: Ö, UUB, fol. 49 r och 50 r, nr 86, 24/5 1641. Horsbrott. »Ock bleffue bådh åtsporde omthe icke hade bedrifuit boor tillhopa och såledesförtömet bådhe gudh och menniskior». Kongl. Maijestätz Nådigste bref och Resolutioner in Criminalibus ifrån åhr 1636 till 1674, Göta hovrätts huvudarkiv, s. 60, 14/3 1666. En soldat har begått ett brott. Han skall få behålla livet men måste påläggas ett annat straff, som är likformigt »så att hans Missgärning icke måtte blifwa onåpst, och Gudh därigenom förtörnat, och hans nästeförarget, . . .»; Magnus Bechius-Palmcrantz, Juridiska samlingar, VII, RA, Kungl. brev 16/4 1689 till allmogen i Menings härad i Östergötland, att en man, somgjort sig skyldigtill tidelag, måste stå sitt straff efter Guds bud och icke befrias från elden medelst penningböter. ». . . att sådan Missgiårning skall straffat blifwa, hwilket ock skie måste, så framt wij icke wele draga uppå Oss Gudz wrede, och samla uppå Oss stoor Landzplågor, som Gudplägar straffa både Land och Folck medh, när sådana Afissgiämingar warda förskonade . . .». Det är Gud behagligt att straffa grova syndare. —J. J:son Hanzén, Omtrolldomoch häxprocesser i Hälsingland, 1951, s. 97. Vid häxprocesserna i Delsbo 17/2 1673 yttrade presidenten Gustaf Rosenhane, att trollväsendet var en grov synd, som borde avskaffas för att »Guds vrede därav icke måtte förorsakas, så att han för en sådan synd skull låter stora straff och landsplågor komma över hela riket». *’■* Vendels sockens dombok, s. 39, 6/2 1622. Handskr. Nordin 321, UUB, fol. 75 r. Fx.: Stockholms stads tänkeböcker från år 1592, IX, 1968, s. 151 ff., 23—25/10 1616, XI, 1974, s. 148 ff., 8/11 1619, XII, 1976, s. 78 f., 16/8 1620, XIII, 1978, s. 55, 15/7 1622; Lagläsaren Per Larssons dombok 1638, s. 78 f., 26/2 1638; Hultman, Ekenäs stads dombok 1623-1660, s. 104, 15/4 1646; Ölme härads dombok 1629-1650, s. 1 15,23/3 1630; Roos, Johan Stiernhööks åländska domböcker, s. 46 f., 3/1 1642; H. Sandblad, Carolus Lundius och trolldomsprocesserna, 1969, s. 122; Svea hovrätts brev 1634—1664, Örebro länsstyrelse, landskansliet, ULA, 17/7 1684; Bechius-Palmerantz, Jur. saml. IV, RA, s. 783 f., 12/6 1689, VII, s. 103 f., 1682; Uppsala rådstugurätts protokoll, ULA, 22/2 1669, 26/7 1669, 31/7 1669, 4/8 1669, 21/11 1670, 10/1 1681, 13/7 1683, 24/1 1685, 4/4 1685, 21/11 1685, 12/8 1689, 28/8 1693, 18/6 1694, 8/2 1696, 14/3 1696, 16/3 1696, 18/3 1696, 28/3 1696, 30/4 1702, 19/'6 1705, 7/11 1706, 7/10 1707, 14/12 1707; Skinnskattebergs häradsrätts protokoll och domböcker, ULA, 5-12/9 1713, 12-19/2 1717, 10-18/8 1720, 14-18/2 1721; Juridica Svecana, Abo hovrätts resolutioner i brottmål, Handskr. Nordin 321, UUB, fol. 36 r—36 v, 18/4 1706, fol. 45 r, 8/4 1707.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=