39 Redan mot slutet av 1600-talet framträdde vissa kyrkomän somivrare för en religiös förnyelse på ortodox grund, därmed förebådande pietismen,'’’’ och på 1690-talet lärde svenska studenter känna pietismen i Halle. Detta fick till följd, att det tidigt uppstod pietistiska kretsar i Stockholm och Karlskrona, sedermera även i andra delar av landet. Den ortodoxa kyrkoledningen såg häri en fara för folkets religiösa enhet och utverkade stränga regeringsedikt mot pietismen 1694 och 1706.^^ De politiska olyckorna fr.o.m. 1709 samt missväxt och pest skapade emellertid en för pietismen gynnsam botstämning och under 1700-talet ökades dess aktivitet i Stockholm, där åtskilliga präster verkade i dess anda och där icke minst högre ämbetsmän, officerare och jurister anslöt sig till den nya rörelsen. Efter 1720 tog pietismen ny fart genom de från Sibirien hemvändande karolinska krigsfångarna, som i fångenskapen kommit i kontakt med pietismen. Ett hårt slag riktades mot pietismen i Sverige genom utfärdandet av det s.k. konventikelplakatet 1726, varigenomalla privata gudstjänser i privata hus förbjöds vid hot omböter, fängelse och landsförvisning.'’^ Endast husandakt i en mycket inskränkt omfattning medgavs. Däremot ålades prästerna att vårda sig om sina församlingar. Konventikelplakatet betecknade en seger för den stränga, intoleranta ortodoxins anhängare. Pietismen stod emellertid ej att hejda, men nu blev den radikal och fick ökad spridning i landet. Någon avgörande seger kunde pietismen icke hemföra i Sverige, därtill var den ortodoxa lutherska kyrkofromheten alltför bred och stark, men den kom att på ett betydelsefullt sätt påverka vissa grupper i samhället och medförde i dessa kretsar en religiös väckelse, som tog sig uttryck i en subjektiv färgad religiositet, där den enskilda individen och hans själs salighet ställdes i centrum. Genom denna nya innerliga fromhet och denna centrering kring den enskilda individens salighetsfråga bidrog pietismen onekligen till en allvarligare syn även på erkännandet. Det är naturligt, att man finner spår av tidens teokratiska tankar och religiösa syn på tillvaron även i domstolsmaterialet från 1600-talet och början av 1700talet. Som ovan nämnts, hade Karl IX befallt, att domstolarna i Sverige skulle döma efter Guds lag i den heliga skrift i vissa grova brottmål. Detta fick till följd, att man vid avdömandet av dessa mål ofta åberopade icke blott svensk lag utan även Guds lag. Mången gång anger man i domstolsprotokollen såväl tilllämpliga föreskrifter i de mosaiska lagarna i Gamla testamentet som aktuella lagrum i de svenska lagarna, men det förekommer också, att man åberopar endast Guds lag eller vissa bestämmelser i den mosaiska lagen, och man torde kunna säga, att hänvisningarna till Mose lag är ett notoriskt fenomen i en stor del av 1600-talets svenska domstolsmaterial, då det är fråga om domar i grova Linderholm, Pietismen, s. 73 ff. von Stiernman, Samling . . . ang. religion, s. 161 ff. och 165 ff. von Stiernman, Samling . . . ang. religion, s. 200 ff. Jfr. kungl. påbuden 1713 och 1721 (v. Stiernman, Samling . . . ang. religion, s. 175 ff. och 191 ff.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=